Östersjön, avgränsat havsområde (medelhav) i norra Europa som genom Kattegatt och Skagerrak står i förbindelse med Nordsjön och Atlanten. Östersjöns area är något under 400 000 km2 (beroende på

(28 av 205 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Indelning och djupförhållanden

Geografiskt brukar gränsen mellan Östersjön och omgivande hav dras i södra Öresund och södra Bälthavet. Östersjön indelas i Egentliga Östersjön, Rigabukten, Finska viken och Bottniska viken, den senare med delområdena Bottenviken, Norra Kvarken, Bottenhavet, Södra Kvarken, Ålands hav och Skärgårdshavet. Den del av Bälthavet som ligger innanför Stora och

(49 av 346 ord)

Östersjöns berggrund

Medan berggrunden på det svenska och finska fastlandet domineras av ca 2–1,5 miljarder år gamla magmatiska och metamorfa bergarter, t.ex. graniter respektive gnejser, består den i Östersjön till stora delar av yngre sedimentära bergarter som sandstenar, skiffrar och kalkstenar. De lagerföljder som

(42 av 296 ord)

Oceanografi

(1 av 1 ord)

Vattenbalans

Den årliga tillförseln av sötvatten via floder är i genomsnitt ca 14 000 m3/s (kubikmeter per sekund). Nederbörden över Östersjön överstiger avdunstningen därifrån med ca 1 500 m3/s. Detta tillsammans ger en nettotillförsel av sötvatten på ca 15 500 m3/s, vilket motsvarar knappt 500 km3 per år.

Östersjön kan ses som en gigantisk flodmynning där sötvatten från många vattendrag samlas på väg ut mot världshavet. Den sötvattenmängd som passerar Östersjön är ungefär densamma som vattenflödet i

(73 av 730 ord)

Salthalt och skiktning

Salthalten i Östersjön når från ca 2–3 ‰ i ytvattnet i Bottenvikens och Finska vikens innersta delar till 15–20 ‰ i djupvattnet innanför Östersjöns trösklar. Överallt där djupet tillåter ökar salthalten från ytan mot bottnen. På många håll orsakar vinden, speciellt på vintern, en omblandning av ytvattnet. Då bildas ett ytskikt med relativt homogen salthalt, under vilket salthalten ökar snabbt med djupet i ett språngskikt

(65 av 463 ord)

Strömmar och vattenståndsvariationer

Östersjön saknar starka permanenta strömmar, men det sker en genomsnittlig moturs rörelse av vatten i Östersjön som helhet och i varje delområde. Strömhastigheten i öppna havet är i allmänhet något eller några tiotal centimeter per sekund. Starka och

(38 av 268 ord)

Isförhållanden och sjöfart

Ytnära saltskiktning och ringa djup gör att is relativt lätt bildas vid Östersjöns kuster och även inom vissa öppna havsområden, medan det tjocka

(23 av 164 ord)

Biologi

Östersjöns ringa geologiska ålder i kombination med dess tidigare växlingar mellan sötvattenssjö och avgränsad havsarm har inneburit att relativt få arter hunnit eller kunnat etablera sig där; Östersjön är ett av de artfattigaste havsområdena i världen. Östersjön är i sin biologi starkt påverkad av tillfälliga saltvattensinbrott via Öresund och Bälthavet med ofta långa perioder däremellan av stagnerande saltvatten, särskilt i de djupa delarna, kraftigt sötvattenstillflöde via floder och på grund av detta betydande isläggning vintertid i norr. Den markanta skiktning

(80 av 762 ord)

Fiske

Fisket i Östersjön har traditionellt haft stor betydelse för svensk livsmedelsförsörjning inte minst under perioder av krig eller andra hinder för import av fisk. Den varierande havsmiljön (både vad gäller biologiska och miljömässiga faktorer) ger underlag för ett varierat fiske. Fisket var fram till 1950-talet ett utpräglat kustfiske. Strömmingsfisket har traditionellt varit ryggraden i det svenska östersjöfisket. Även fiske efter lax, sik, rödspätta, piggvar och ål har länge varit av betydelse. Ål fångas med ryssja och bottengarn. Lax fångas med

(80 av 1126 ord)

Miljösituation

Östersjöbassängens avrinningsområde omfattar omkring 1 650 000 km2. Där lever ca 150

(10 av 30 ord)

Utsläpp, föroreningar och förändringar

På grund av den långa omsättningstiden för vatten i Östersjön och vattnets skiktning, som kan förhindra spridning i vertikalled, ackumuleras oorganiskt och organiskt material som hamnar i Östersjön via flodvatten, nederbörd, kommunala och industriella utsläpp eller direkt dumpning från fartyg. Oljeutsläpp från industrier, kommuner och fartyg (inklusive olyckor med oljetankrar) samt atmosfäriskt nedfall, härstammande bl.a. från industrier och trafiken på land och till sjöss, tillför Östersjön mineralolja som skadar miljön. Totalt förbud mot utsläpp av olja från lastrum och barlasttankar

(80 av 1071 ord)

Eutrofiering

Brist på viktiga näringsämnen begränsar den biologiska produktionen, men ett stort överskott kan förorsaka eutrofiering, dvs. övergödning, av vattnet. Vid övergödning ökar produktionen av växtplankton så mycket att solljus inte kan tränga igenom vattnets ytskikt. Plankton i de undre lagren dör och på grund av den höga produktionen hinner inte det syre som förbrukas vid nedbrytning av döda plankton ersättas, vilket leder till syrebrist i vattnet. I havet är kväve- och fosforföreningar de viktigaste närsalterna (näringsämnena). Östersjön tillförs stora mängder kväveföreningar

(80 av 658 ord)

Utvecklingshistoria

Under de senaste istiderna under kvartärperioden grävdes den sedimentära berggrunden i Östersjösänkan delvis bort av inlandsisarnas isströmmar. De äldsta brackvattenssedimenten från denna period avsattes under holsteininterglacialen mellan elsteristiden och saaleistiden för ca 250 000 år sedan. Då gick Holsteinhavet västerifrån in till åtminstone Rügen. Under eeminterglacialen för ca 125 000–115 000 år sedan ingick Östersjösänkan i Eemhavet. Det sträckte sig upp i nuvarande Bottenhavet, där dess strandnivå tycks ha legat över nuvarande havsytan. Under den senaste istiden (weichselistiden) var Östersjösänkan ofta torrlagd. Tidvis

(80 av 842 ord)

Havsrättspolitik

Östersjöns folkrättsliga status präglas i dag av den moderna havsrättens regler, bl.a. såsom dessa kommit till uttryck i FN:s havsrättskonvention 1982. Konventionen har trätt i kraft och Sverige är på väg att ratificera den; en proposition har förelagts riksdagen under våren 1996. Dessutom finns rättsliga konventioner av äldre datum. De två viktigaste är Öresundstraktaten

(54 av 384 ord)

Marinarkeologi

Östersjön och dess anslutande sjösystem har sedan förhistorisk tid spelat en mycket betydelsefull roll för utvecklingen av Europas sjöfart och handel. Omfattande maritima aktiviteter har avsatt marinarkeologiska lämningar i form av skeppsvrak, pålningar utförda i försvarssyfte, rester av hamnanläggningar, spår av gamla segelleder m.m. Undersökningar av Östersjöns fornlämningar tog sin början vid mitten av 1800-talet, då sjöofficerare och dykare började intressera sig för kända vrak av örlogsfartyg från 1600- och 1700-talen i syfte att bärga avyttringsbara objekt. Kanoner,

(78 av 551 ord)

Förhistoria

Under förhistorisk tid varierade intensiteten i förbindelserna över Östersjön starkt. Efter istiden berodde möjligheterna att upprätthålla förbindelser mellan kusterna på utvecklingen av båtkonstruktioner. Sannolikt har färder över öppet hav inte företagits i Östersjön förrän under mesolitikum (ca 8200–4000 f.Kr.). Kolonisationen av Gotland under detta tidsavsnitt är ett starkt vittnesbörd om båtbyggnadsteknikens utveckling. Det är dock inte sannolikt att alla likheter mellan mesolitiska kulturer i Östbaltikum och Sydskandinavien kan förklaras utifrån direkta kontakter över Östersjön, utan snarare har impulser söderifrån ibland

(80 av 853 ord)

Historia

(1 av 1 ord)

Medeltiden

Vid vikingatidens slut ca 1050 erbjöd Östersjöns öar och hamnar stödjepunkter för handels- och kulturutbyte mellan Västeuropa och Bysantinska riket respektive kalifatet men också stora möjligheter för piratverksamhet, till en början bedriven av skandinaviska vikingar, senare av finsk-ugriska, baltiska och västslaviska folkslag. Bland dessa var karelarna, esterna och venderna, som under större delen av 1100-talet riktade ständiga anfall mot handelssjöfarten i Östersjön.

För de kristna kungariken som under denna tid konsoliderades i östersjöområdet, bl.a. Danmark och Sverige, blev det av

(80 av 747 ord)

1500- och 1600-talen

Som en följd av handelsvägarnas omläggning, nederländsk konkurrens och inre splittring försvagades från ca 1400 successivt Hansans ställning. Däremot minskade inte Östersjöns betydelse som förbindelseled mellan de alltmer urbaniserade områdena kring Engelska kanalen och råvarumarknaderna i Östeuropa, där spannmålsodlingen och med den livegenskapen bredde ut sig på de adliga storgodsen. Att kontrollera denna handelsväg blev av vitalt intresse för ett stort antal makter, som beredde sig att överta en så stor del

(72 av 512 ord)

1700- och 1800-talen

Stora nordiska kriget (1700–21) innebar slutpunkten för det svenska väldet kring Östersjön. Under de närmaste århundradena kunde ingen makt ensam dominera östersjöområdet. Starkast var Ryssland, som genom freden i Nystad 1721 vunnit en del av Karelen med det gamla svenska gränsvärnet Viborg, Ingermanland, Estland och Livland och vars ställning som ledande östersjömakt markerades genom den nyanlagda huvudstaden Sankt Petersburg.

Men varken Sverige eller Danmark hade helt spelat ut sina

(69 av 491 ord)

1900-talet

Under hela tiden fram till andra världskriget var Östersjön ett öppet hav med fritt utbyte av varor, människor, böcker och idéer. Olika slags yrkesutövare bosatte sig inom området där det bäst passade dem och växlade mellan Lübeck, Rostock, Danzig (Gdańsk), Riga, Reval (Tallinn), Sankt Petersburg, Viborg, Helsingfors, Stockholm och Köpenhamn.

(50 av 357 ord)

Medverkande

  • Bengt Sjöstrand
  • Carl Olof Cederlund
  • Hans Ackefors
  • Jarl-Ove Strömberg
  • Johan Callmer
  • Johan Rodhe
  • Johan Warell
  • Lars-Arne Norborg
  • Marie Jacobsson
  • Per Ahlberg
  • Ragnhild Eklund
  • Ronnie Liljegren
  • Stig Fonselius

Litteraturanvisning

Allmänt:
Under ytan i Stockholm skärgård, utgiven av Länsstyrelsen i Stockholms län (2000);
Sveriges nationalatlas: Hav och kust (1992);
R. Leithe-Eriksen (utgivare), Greenpeace bok om Östersjön (1992);
A. Voipio & M. Leinonen, Östersjön: Vårt hav (svensk översättning 1984).
Geologi:
”Östersjön – ett hav i förändring”, Naturvetenskapliga forskningsrådets årsbok 1992.
Biologi:
Växter och djur i Östersjön, utgiven av Stockholms marina forskningscentrum (2005);
A. Elmfors (utgivare), Liv och död i Östersjön (1982);
M. Foberg, Växter och djur i Bottniska viken (1994).
Fiske:
Dana 1944 (temautgåva om fisk och fiske i Östersjön).
Miljö:
Baltic Sea Environmental Proceedings: First Assessment of the State of the Coastal Waters of the Baltic Sea (1993);
Skärgårdsmiljöer: Nuläge, problem och möjligheter, utgiven av Nordiska ministerrådet (2000);
Monitor 19: Förändringar under ytan, utgiven av Naturvårdsverket (2005);
Östersjön: Hot och hopp, utgiven av Forskningsrådet Formas (2006);
Effekter av miljögifter på däggdjur, fåglar och fiskar i akvatiska miljöer utgivare Naturvårdsverket (2008);
Havet: Om miljötillståndet i svenska havsområden, utgiven av Naturvårdsverket och Havsmiljöinstitutet (2010);
Fiskbestånd och miljö i hav och sötvatten, utgiven av Fiskeriverket (2010);
C. Bernes (utgivare), Östersjön och Västerhavet – livsmiljöer i förändring (1988).
Utvecklingshistoria:
S. Björck, ”A review of the history of the Baltic Sea 13.0 – 8.0 ka BP”, Quaternary International 1995.
Marinarkeologi:
C.-O. Cederlund, The Old Wrecks of the Baltic Sea: Archaeological Recording of the Wrecks of Carvel-Built Ships (1983);
O. Crumlin-Pedersen (utgivare), Aspects of Maritime Scandinavia: A.D. 200–1200 (1991);
J. Rönnby & J. Adams, Östersjöns sjunkna skepp: En marinekologisk tidsresa (1994).
Historia:
D. Kirby,Östersjöländernas historia 1492–1772 (svensk översättning 1994);
D. Kirby, The Baltic World 1772–1993 (1995);
M. Klinge, Östersjövärlden (svensk översättning, 2:a upplagan 1995);
L.-A. Norborg, ”Der Begriff Ostseeidentität in Geschichte und Zukunft”, Geschichtsbild in den Ostseeländern 1990 (1991);
H. Runblom, Majoritet och minoritet i Östersjöområdet: Ett historiskt perspektiv (1995);
G. Rystad m.fl. (utgivare), The Baltic in Power Politics 1500–1900 1–3 (1994–95).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, Östersjön. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/östersjön