av Anita Persson tidigare intendent på Strindbergsmuseet
Lyss först till August Strindbergs egna ord om Svenska Akademien efter den friande domen 1884 i Giftasprocessen, där han stod åtalad för hädelse av det "heliga sakramentet"."Svenska Akademien, som instiftades av Gustaf III i slutet av förra seklet, är en löjlig institution, sammansatt av aderton goda vänner som själva rekrytera kretsen. Det är inte fråga om en sammanslutning av diktare utan snarare om en klubb av fint folk, exministrar utan namn, okända amatörer och efter den djupt kristna drottning Sophias uppstigande på tronen en mötesplats för biskopar och kyrkoherdar, valda på en höft. De finaste och självständigaste diktarna ha aldrig fått vara med i denna aristokratiska krets. Tyvärr är akademiens inflytande på litteraturen inte ofarligt, beroende på den makt som akademien fått av staten att utdela författarunderstöd och priser till tävlande förmågor."(I Bernadottes land, 1981)
StrindbergsfejdOscar II:s drivande roll i affären mot "otäcke Strindberg" stämde författaren till hämnd inte enbart på kungahuset utan också på hela det svenska samhället – inklusive Svenska Akademien. Kungen hade önskat och utgått från en fällande dom, som hade möjliggjort att Strindbergs verk hade kunnat förbjudas. Strindberg friades och hans sedan länge samlade irritation efter misslyckanden och negativ kritik i Sverige krävde nu sin urladdning. 
strindbergsmuseet Strindberg på promenad i snöyran.
Från Juliette Adam, ägare till Paristidskriften La Nouvelle Revue, fick Strindberg ett erbjudande om att i en serie om europeiska huvudstäder skriva om Stockholm. Strindberg såg detta som en skänk från ovan. Nu skulle han "avrätta" och "stuka" kung och fosterland. Dock fick Mme Adam kalla fötter och sände med många ursäkter tillbaka det färdiga manuskriptet – La société de Stockholm – till författaren.
Strindberg omarbetade materialet vid ett flertal tillfällen och vissa delar publicerades 1886 i La Universelle International. De enda sidor som kom att översättas till svenska var de uppskattande omdömena om akademiledamoten Carl Snoilsky. Den delen av texten kontrasterar fullständigt mot de i övrigt angripande texterna. Först 1981 kom hela skriften i något omarbetat skick ut på svenska, I Bernadottes land, i översättning av Strindbergshäcklaren Sven Stolpe.
29 april 1910 lämnade Strindberg in den artikel till Afton-Tidningen som startade den s.k. Strindbergsfejden. Den varade så gott som fram till författarens död och kom till slut att omfatta mer än 450 debattinlägg av en lång rad personer. Naturligtvis kom där Svenska Akademien åter i fokus. AkademiprotestStrindbergs negativa omdöme om den förste nobelpristagaren i litteratur 1901 – den 62-årige franska poeten Armand Sully Prudhomme – delade han med många, inte minst med Oscar Levertin. Misstänksamheten mot Akademiens kompetens att utse litteraturpristagare bekräftades och det formulerades till och med krav på att Akademien skulle fråntas uppdraget. Strindbergs indignation var total och han beskyllde den ständige sekreteraren (Carl David af Wirsén) för att ha föreslagit pristagaren för att han av honom fått en av sina dikter översatta.
"Varför den allrådande Sekreteraren gav honom priset emot statuter och testamente, det visade sig snart när en diktsamling kom ut på franska, översatt av pristagaren, där man kunde läsa hela förnedringen i översättning. Hjonet hade gått ärende." (Afton-Tidningen 25 maj 1910)
Akademimissnöjet tog sig också uttryck i ett upprop, en protesskrivelse, som undertecknades av 42 framstående kulturpersoner, bland dem Strindberg, till Leo Tolstoj. Undertecknarna ursäktade sig för att denna "nutidslitteraturens vördade patriark" och "djupsinniga diktare" inte fått priset.
Bonniers, som ansåg att Akademien borde stödja den "unga och livskraftiga" litteraturen i stället för att "motarbeta den", instiftade "Albert Bonniers Stipendiefond för svenska författare" i februari 1901. I nämnden satt författare och skriftställare och ingen dess sekreterare fick vara "ständig". Stipendiet tilldelades därtill endast författare under 40 år. Strindberg hade haft liknande tankar redan 1882, då han tillsammans med likasinnade ville starta en tidskrift som skulle föra den unga litteraturens talan.
GiftasprocessDen drivande personen i Akademien var Carl David af Wirsén. Han tog säte i Akademien från 1879 och var dess ordinarie sekreterare från 1884 och fram till sin död 1912. Wirséns tid i Akademien var en stormig period i dess historia. Det kan klart konstateras att hans frändskap med kungen, som även hade inflytande över Akademien när Wirsén så önskade, kastar sin skugga även över ständige sekreterarens agerande och stöd till kungen vid Giftasprocessen.
Wirsén hade dock varit försiktigt positiv när Mäster Olof kom ut. Trodde Wirsén då att det var möjligt att "uppfostra" Strindberg? När det visade sig att författaren enligt Wirsén var "obegriplig, behandlar ämnen, som inte är litterära utan politiska", då ville han helst bortse från Strindberg, men ansåg det dock vara en plikt att uttrycka sin "fullkomliga avsmak för dylikt författarskap". Strindberg var "frestaren, smutsen och osedligheten, manligheten, subjektivism, det sjuka och det kriminella". Wirsén ville – precis som kungen – kriminalisera Strindbergs verk. Om det inte gick att censurera dem så borde författaren ställas inför rätta, vilket skedde vid Giftasprocessen. Då det inte gick att uppfostra Strindberg, "bör denna böld skäras bort från samhällskroppen".
Wirséns bestämda åsikter om form och innehåll i litterära verk gav inte plats för nya strömningar. Han var konsekvent konservativ i politiska, moraliska, religiösa och litterära frågor. Att han därtill såg sig som kämpe "för sanning och god smak - försvarade sedliga och nationella värden" begränsade ytterligare hans litterära synfält. Om formen i Strindbergs Fagervik och Skamsund (1902) skrev han:
"Själfva formen är synnerligen bristfällig, verstekniken är vårdslösad, den femte versfoten är alltför ofta en troché, och trochéer vimla för öfrigt, där man väntat spondéer eller däremot svarande versfötter"(Vårt land 31 oktober 1902)
Och om kammarspelen Pelikanen (1907) och Spöksonaten (1907) skrev han:
"Dessa pjesers virrvarr gör en analys nästan omöjlig; man saknar i dem fäste och hållningspunkter för en undersökning och kan blott konstatera begäret att säga paradoxer samt framställa tillvarons afvigsidor och fulheter."(Post- & Inrikes Tidningar 29 februari 1908)
LymmelaktigtCarl David af Wirséns uppfattning om Strindbergs moral, åsikter och författarskap fungerade framför allt som en sporrande utmaning för Strindberg.
"Jag förmodar att samma lag som tillåter herr Wirsén tala och skriva om min författarverksamhet, även tillåter mig tala och skriva om hans? Eller kanske det finns två lagar...Herr Carl David av Wirsén, som av Sveriges nu levande personer av överklassen är kanske den mest moraliska, har för några år sedan skrivit ett berömt poem som heter Sillery."(Budkaveln, 1885)
Strindberg gav sig i en artikel på Wirséns "Sillery" i en rungande satir. Han beskriver hur motsägelsefullt denne moralens väktare skriver om kung Henrik IV:s besök hos en kvinna, som blivit berömd för att ha besökts av en kung. Men kungen är ju gift! Hur går det då med Wirséns moral? Till råga på allt leder "Sillery" tankarna till en berömd rusdryck (markis de Sillerys champagne). Alltså har Wirsén, enligt Strindberg, missuppfattat ämnet.
"P.S. Apropos Wirsén. Du som känner honom! Säg honom att han är en oärlig lymmel som jag vid första bästa tillfälle (...) kommer att flå ända till knävecken..."(Brev till Gustaf Meyer 16 maj 1882)
I Strindbergs tankar verkade Wirsén ha haft en ständig plats. Det gällde till och med vid hans stadspromenader:
I förrgår såg jag Wirséns byst i en lumpbod på Tunnelgatan. Den stod mellan ett gammalt timglas med en stenåldersyxa på, och en kaffepanna af koppar (Det är ju symboliskt!)(Ockulta dagboken, 19 april 1904)
Strindberg hade säkert sett symboliken i att Wirsén dog samma år som han själv och samma dag som hans dotter Greta omkom i en tågolycka.
Akademiska mellanhavanden "Såsom tydligen framgått av mitt författeri, har jag aldrig strävat till Akademien; jag har till och med öppet uttalat min ringaktning för det institutet. Vad jag ringaktar kan ju icke väcka min avund; därför återvisar jag den framkastade beskyllningen att jag nu skulle känna mig förbigången vid senaste invalen. Och jag begagnar tillfället meddela de vänner i pressen som nämnt mitt namn på tal om kandidaturer till Akademien, att jag aldrig skall mottaga ledamotskap bland de Aderton, förutsatt att sådant skulle erbjudas mig, vilket jag dock finner otroligt, då Akademien väl förbliver sina traditioner lika trogen som jag i litterärt hänseende stannar vid mina. Den som gillar mig, följe mig!"(Strindberg i SvD 24 januari 1902)
Strindberg kunde dock inte svära sig fri från tankar kring att få pris eller stipendier. Inte minst kunde han spekulera och drömma om sådana när han behövde pengar. Mer allvarsamma låter hans funderingar kring Nobels fredspris.
"När Du får en ledig stund, så låt mig veta om Svenska Fredsföreningen, när den uppkom och hur den utvecklat sig. Jag ämnar nemligen en gång i tiden, sedan de mera förtjenta fått nobelpengarne, ställa mig som Svensk Kandidat, emedan jag tror mig vara bland de första i Sverge som förkunnade fredssaken."Fredsnovellen" känna vi, men minnes Du mitt bref från Bern om kongressen 1884, några månar före Giftas-processen."(Brev till Hjalmar Branting 25 oktober 1903) Många förslag och synpunkter har funnits på Strindbergs rätt till Akademiens gåvor. Han föreslogs bl.a. få Stora priset för Hermione 1870. Men då fick han i stället Karl XV:s stipendium för I Rom. Det har också vid flera tillfällen funnits opinion att Strindberg skulle få nobelpriset i litteratur. 1911 föreslogs han av akademiledamoten och vännen Nathan Söderblom, som dock kom 14 dagar för sent. Då lämnades förslaget över till kommande år, men då var ju Strindberg redan död.
I samband med sin sista födelsedag 1912 fick Strindberg "folkets nobelpris", som var resultat av en insamling där många av givarna enbart hade råd att ge en ettöring eller tioöring. Trots det fick man ihop 45 000 kronor. En för Strindberg stor gåva och ett erkännande från det svenska folket. Samma folk slöt mangrant upp vid Strindbergs begravning i ett tåg som samlade tusentals personer och i en runa i Social-Demokraten skrev Hjalmar Branting (som för övrigt fick Nobels fredspris) om "en hövding utan like". Carl David af Wirséns eftermäle har blivit ett helt annat.
Länk till NE.se: Carl David af Wirsén: Näst efter Nobel
Extern länk: Strindbergsmuseet
(Artikeln publicerad 2007-12-07)
Akademiskt: "Svenska Akademien... en löjlig institution"
http://www.ne.se/rep/akademiskt-svenska-akademien-en-löjlig-institution
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
