Amaltheahändelserna: Attentat med långt eko

Arne Järtelius , nyhetsredaktör vid Nationalencyklopedin

Natten mellan den 11 och 12 juli 1908 sprängdes en bomb i Malmö hamn som ger ekon ända in i vår egen tid. Det är en händelse i svensk arbetarhistoria som – tillsammans med sådant som Sundsvallsstrejken 1879, August Palms första socialistiska föredrag på svensk mark, storkonflikten 1909, Ådalshändelserna 1931, gruvstrejken 1969 och mordet på Olof Palme 1986 – på olika sätt och med långtgående följder rört om såväl i det svenska samhället som i det svenska medvetandet.

Det omedelbara resultatet av bomben som placerades ombord på strejkfartyget Amalthea var en död och flera skadade, varav flera allvarligt. De tre gärningsmännen bakom dådet – byggnadssnickaren Anton Nilson, muraren Algot Rosberg och byggnadssnickaren Alfred Stern, samtliga ungsocialister, ”Hinkeaner” – greps kort tid efter dådet och två av dem dömdes till döden. De benådades sedermera och var samtliga fria män efter nio år i fängelse. Anton Nilson skulle med tiden och på olika sätt bli en smärre celebritet. I samband med att 100 år gått sedan Amaltheaattentatet utfördes åminns det på några olika sätt i Malmö.

Skonertskeppet Amalthea efter attentatet i juli 1908.  

scanpix

”Spännande som en kriminalroman”

”Polisrapporten efter Amaltheadådet som framlades inför Malmö rådstufvurätt den 20 juli 1908, är spännande som en kriminalroman.” Den som skriver det är historikern Yngve Tidman i avhandlingen Spräng Amalthea!: Arbete, facklig kamp och strejkbryteri i nordvästeuropeiska hamnar 1870–1914 (1998). Skonertskeppet Amalthea inhyste, där det låg i Malmö hamn, 81 strejkbrytare, som tagits dit från Storbritannien under hamnarbetarkonflikten åren 1907 och 1908. Totalt fanns vid den här tiden omkring 1 100 brittiska strejkbrytare (och 700 svenska) på olika håll i Sverige.

Enligt polisrapporten hade attentatet verkställts genom att 20 kilo sprängämnen införts genom en lastport ca 2 meter över vattenlinjen. Dit hade Anton Nilson i smyg tagit sig med en ”lånad” skeppsbåt. Den närmast luckan liggande arbetaren, Wallace Close från Hull, fick av bomben en stor del av huvudet avslitet och avled omgående. Sju i rapporten namngivna britter fick så svåra skador av kringflygande kättingstycken att de måste föras till sjukhus för vård.

De två poliskonstaplar som stod på vakt i hamnen observerade efter explosionen ”den småväxte gråklädde mansperson” som i all hast rodde bort från Amalthea. De kunde ta upp förföljandet av honom när han tagit sig i land vid Kockums torrdocka och springande avlägsnade sig västerut. Den bortflyende mannen lyckades dock undkomma polisen som på cykel förföljde honom. ”Tack vare en för polisen sällsynt lycklig omständighet”, skriver Tidman, ”blev förövarna mycket snabbt avslöjade. Omständigheten var att konstaplarna i den kvarlämnade roddbåten påträffade en 'aflöningslista' utfärdad av en J.A. Johansson och gällande en Anton Nilson.” Ridå.

”Ökadt hopp och bättre mod”

Vid polisförhör förnekade Anton Nilson först all kännedom om attentatet. Men polisen kunde genom fortsatta spaningar och förhör med personer i Nilsons bekantskapskrets ganska snart avslöja hela händelseförloppet. Redan en knapp vecka efter attentatet beslutades därför om häktning av Nilson och hans medbrottslingar. I sin egen skildring av attentatet – Dömd till döden för Amalthea (1962) – skriver Anton Nilson: ”Meningen var inte att skada. (...) Våra förberedelser avsåg att eliminera risken för personskador, men att ändå skrämma ordentligt.”

Attentatsmännen lyckades över hövan i sitt uppsåt. En av de skrämda var Sveriges dåvarande kung, Gustaf V. Han besökte de skadade brittiska strejkbrytarna på sjukhuset i Malmö. Han samtalade med dem på engelska och det var, enligt Sydsvenska Dagbladet Snällpostens reporter på plats, ”påtagligt att se hur hans enkla, hjärtliga och rent mänskliga vänlighet beredde dem hugnad och tillfredsställelse och ingav dem ökadt hopp och bättre mod.”

Domarna i Amaltheamålet avkunnades den 18 september 1908. Anton Nilson och Algot Rosberg dömdes till döden för mord och mordbrand och Alfred Stern till livstids fängelse. Ingen hänsyn togs till de anklagades försäkran att någon avsikt att döda inte förelegat. De tre dömdes vidare att tillsammans betala 9 000 kronor till den dödade Wallace Closes änka Nellie i Hull. I det vid den här tiden av en stark borgerlighet dominerade svenska samhället rådde en stor enighet i fördömandet av aktionen mot Amalthea. ”Inom arbetarrörelsen sågs domarna som ett utslag av klasshat, vilket ytterligare fördjupades genom den skrämsel som attentatet orsakade i de borgerliga leden.” (Tidman)

Att man från Malmö stadsarkiv med sträckt hals kan se platsen för brottet, Beijerskajen i den inre hamnen i Malmö, är självklart en ren tillfällighet. Att arkivet i sina rika gömmor – totalt drygt 17 hyllkilometer – har beviset för vem det var som placerade bomben på Amalthea är däremot helt väntat. På arkivet kan man för att läsa mer om Amaltheaattentatet således ta del av detektiva polisens i Malmö protokoll, där finns rättegångsprotokollet och där finns den för attentatsmännen ödesdigra avlöningslistan att beskåda.

 

Den famösa avlöningslappen som fällde Anton Nilson, ”Sveriges förste terrorist”. 

malmö stadsarkiv

”En lång händelsekedja”

”Jag tror inte att bomben på Amalthea hade blivit så omtalad om det inte hade varit för efterspelet till händelsen.” Den som påstår det är Roger Johansson, historiker verksam vid Malmö högskola och i färd med att medverka i en bok och tillsammans med historikerna Lars Berggren skildra Amaltheahändelsernas första decennium. Efterspelet till attentatet var självklart den väldiga uppståndelse det väckte både inom och utom landet och de efterföljande dödsdomarna mot attentatsmännen, men dit hörde också de världsomfattande kampanjer som omedelbart kom igång för att få de för attentatet skyldiga benådade och frigivna. Att sedan en av attentatsmännen – Anton Nilson – kom att leva till han blev över 100 år gjorde att Amaltheahändelsen under lång tid hade ett livs levande och mångordigt vittne till det inträffade. ”Det är därför, menar jag, som man bör tala om det inträffade som Amaltheahändelserna eftersom det var en lång händelsekedja med kuggar in i vår egen tid som själva attentatet satte fart på.”

En annan anledning att man kan tala om Amaltheahändelserna är, för att fortsätta att tala med Roger Johansson, att skeenden av den typen av gemene man ofta placeras i en historisk kontext i vilken man kan tolka sin samtid. Det kan vara en förklaring till att Anton Nilson ”återuppstår” på 1960-talet. ”Han, som förkroppsligare av Amaltheaattentatet, blev då för många inom framför allt vänstern en bild av hur orättvist och desperat det svenska samhället tedde sig när det genomfördes. Och när vi i vår egen tid funderar över sådant som import av arbetskraft med följande lönedumpning, så kan man åter se Amalthea framför sig.” Var tid har sina historier, men de får och behåller sitt liv först när de sätts in i olika historiska kontexter, dåtida eller samtida.

”En unik händelse”

Att just Roger Johansson kommit att intressera sig för Amalthea är ingen tillfällighet. Vägen dit fördes via hans avhandling om Ådalshändelserna, en studie – tillsammans med Lars Berggren – om August Palm och hans egen anknytning till såväl arbetarrörelsen som styrelsemedlem i Arbetarrörelsens arkiv i Malmö som att han är född och för alltid fast i Malmö. Det han nu ska göra är att vara medförfattare i en antologi om Amaltheahändelserna, som inte minst blickar framåt med frågan: Hur ska vi tolka Amaltheahändelserna i dag? Den tolkningen finns, enligt Johansson, i den desperation man på olika håll kan se och skönja i dagens Europa. För Sveriges vidkommande kommer EU:s dom i det s.k. Vaxholmsmålet och vad den kan komma att betyda för den fackliga kampen att inta en given plats i Amaltheaantologin.

Historien är en färskvara som kan brukas på många olika sätt. Det får vi närmast prov på den 11 juli i år då först Malmö stad på eftermiddagen, har sin hågkomstakt av Amaltheaattentatet med en minnesmärkesuppsättning och därefter på kvällen då arbetarrörelsen genom ABF har sitt åminne av samma händelse. Den senare minnesakten – i inbjudan presenterad som ”en aktivitet i eftertankens anda” – ska avslutas med Internationalen på trumpet. Den socialdemokratiskt styrda Malmö kommun brukar i sin minnesakt historien om Amalthea på följande sätt: ”Amaltheadådet visade sig bli en unik händelse i Sveriges politiska historia och terrorhandlingar som inslag i den fackliga kampen fick ingen efterföljd. Den reformistiska linjen segrade över den revolutionära.” Man kan undra vad Anton Nilson i andanom i sin grav på Skogskyrkogården i Stockholm tänker om de olika hedersbetygelserna.

Reportage på NE.se

Externa länkar

(Reportaget publicerat 2008-07-08)

Amaltheahändelserna: Attentat med långt eko
http://www.ne.se/rep/amaltheahändelserna-attentat-med-långt-eko
Nationalencyklopedin, 2012-05-27 Kopiera källangivelse

Relaterade artiklar

Nationalencyklopedin