Anders Hansson , NE-medarbetare och frilansjournalist
I alla tider har människan begravt sina döda. Begravningsskicket säger en hel del om våra föreställningar om döden och om livet efter detta. Så är gångna tiders gravar också en av de främsta källorna för moderna arkeologer. I dagens mångreligiösa Sverige finns emellertid inte längre något gemensamt gravskick.
Samtidigt som begravningssederna skiftar tar de olika trosriktningarna intryck av varandra. Ett exempel på det är hur vi i dag firar allhelgonahelgen, som ursprungligen var en katolsk, sydeuropeisk tradition. Numera tänds det ljus, inte bara på de kristna kyrkogårdarna utan även på judiska och islamska begravningsplatser. Nationalencyklopedin åkte på en guidad busstur runt Malmös begravningsplatser kallad Döden tur och retur.
 |
|
En romsk grav i Malmö. |
|
ANDERS HANSSON/NATIONALENCYKLOPEDIN |
Ny, nyare, nyast
I ett förord till en av sina böcker beskriver författaren William S. Burroughs hur han tar färjan från Köpenhamn över till Malmö. Efter att ha upptäckt Gamla kyrkogården intill Gustav Adolfs torg konstaterar han dystert att alla svenska städer är uppbyggda kring begravningsplatser och tar sedan färjan tillbaka till Danmark. Bortsett från det faktum att vad som en gång var utkanten av en stad numera är centrum så är det ju ingen dödskult som avgjort placeringen av begravningsplatser. Bevekelsegrunderna har i stället främst varit av praktisk natur.
– Traditionellt har begravningsplatserna legat intill fängelser och sjukhus, där många personer avled, berättar Birger Signäs, ciceron på Döden tur och retur, medan busschauffören gör sitt bästa för att ta sig från byggröran med anledning av Citytunnelbygget.
Visserligen är Malmö en av Sveriges större städer, men många andra orter har brottats med samma problem i takt med att befolkningen växt. Kyrkogårdarna fylldes och nya begravningsplatser måste anläggas. I Malmö anlades Malmö nya begravningsplats, vilken följdes av Malmö nyare och till sist nyaste dito. Dagens namn på dessa platser är S:t Pauli norra, mellersta och södra kyrkogårdar, och vi är på väg till den norra avdelningen. Vägg i vägg med denna, kantad av hårt trafikerade Föreningsgatan, ligger nämligen den judiska begravningsplatsen.
Det enda som egentligen syns över muren är det gråa kapellet, men väl innanför ser det ut ungefär som på en kristen kyrkogård. Judar ska begravas inom tjugofyra timmar och förs efter döden direkt till det judiska kapellet. Där utförs en religiös tvagning och kroppen kläs i vitt. Begravningsgudstjänsten sker i begravningskapellet och leds av rabbinen, kantorn eller en annan rättrogen judisk man och den döde får alltid en jordbegravning.
När vi tittar närmare på gravstenarna ser vi att det ligger småstenar på många av dem. Dessa stenar läggs i stället för blommor som en symbol för evigt minne. Inga blommor kantar heller kistan vid begravningen utan man använder ett bårtäcke med davidsstjärnan. När en anhörig dör täcker man speglarna i huset under en sorgevecka, då släkt och vänner hälsar på och har med sig mat.
– Enligt judendomen är kroppen inte vår utan den ägs av Gud och förvaltas av oss, berättar Birger Signäs. Därför är varaktiga förändringar som tatueringar inte tillåtna.
När vi ser det förintelsemonument som rests på judiska kyrkogården i Malmö, med aska från Auschwitz, och de anonyma gravar över personer som dog strax efter de kom till Sverige med de vita bussarna, går det inte att undgå att tänka på de intatuerade fångnumren och krematorieugnarna som användes i nazisternas koncentrationsläger.
Romsk praktfullhet
– Om ni vill ha en fyra meter hög obelisk med en blinkande neonpil så är det här ni får ligga, säger Birger Signäs när vi närmar oss ena hörnet av S:t Pauli mellersta kyrkogård där gravstenarna får se ut hur som helst.
De mest framträdande och iögonenfallande gravarna här är de romska. Enligt romsk tradition får man inte lägga jord ovanpå den döde. Därför bygger man en cementerad kammare ovan jord och över denna uppförs ibland enorma monument i glänsande marmor, ofta med den dödes porträtt. På grund av de stora kostnaderna att göra detta kan det ibland dröja flera år innan monumentet reses, och vi ser flera gravar som provisoriskt täckts med en grön presenning.
Romsk begravning sker inom sex dagar efter dödsfallet och till begravningen kan det komma flera hundra gäster. Efter ceremonin hålls gravkaffe där en stol står tom för att visa att det är någon som saknas. Ett halvår senare går familjen till graven med mat och dryck och cigaretter om den döde var rökare. Vi ser mycket riktigt ett askfat på en av gravarna där man kan lämna en tänd cigarett. En familj har i ett ambitiöst projekt börjat bygga ett eget gravkapell som enligt uppgift ska rymma sex kistor. Detta bygge verkar ha avstannat halvvägs, förmodligen på grund av pengabrist.
Krematoriebål
Buddhisterna har numera en egen begravningsplats på Fosie kyrkogård i en annan del av Malmö. Men även i närheten av de romska praktstenarna på S:t Pauli mellersta står en enkel grå sten med röda, kinesiska tecken. Det som är speciellt med denna buddhistiska gravsten är att den står vid fotändan av graven i stället för vid huvudändan.
– Enligt buddhismen är kroppen själens tempel och när vi dör så har denna funktion fyllts, berättar Birger Signäs. Kanske är det därför som det inte finns några direkta direktiv när det gäller begravningen. Men det är ganska vanligt att stjärntecknen får råda när det är lämpligt att läggas i kistan och när begravning ska ske.
Han fortsätter att tala lite om den andra världsreligionen med ursprung i Indien, hinduismen.
– Hinduerna ser kroppen som en avlagd kostym och enligt traditionen ska kroppen brännas på bål och helst spridas i den heliga floden Ganges.
I Sverige är dock inga gravbål godkända. Man håller bön i krematoriet och i stället för att sätta facklan till bålet trycker den äldste sonen på krematorieugnens knapp. Askan sprids sedan i ett rinnande vattendrag, i denna landsända sker det vanligen i Öresund.
– Tanken är att allt vatten så småningom flyter samman med det som rinner i Ganges, förklarar Birger Signäs.
Grönt betyder stopp
I anslutning till Malmö östra kyrkogård ligger den muslimska begravningsplatsen. I Malmö bor omkring 50 000 muslimer, bland vilka runt sextio olika nationaliteter är representerade. Tittar man närmare på gravstenarna, som är en influens från svensk tradition, så kan man se de många olika språk som talas av stadens muslimer. Många gravar har ingen sten men är försedda med gröna markeringar för att visa gravens början och slut. Detta hjälper en att undvika att trampa på graven, något som inte får förekomma.
En muslim ska begravas så fort som möjligt efter döden och precis som inom judendomen ger man den döde en religiös tvagning varpå kroppen sveps i vitt bomullstyg. En muslim får alltid en jordbegravning men kroppen kan begravas med eller utan kista. Enligt islamsk sed ska allt som har haft liv begravas.
– Det är därför som det finns en hel del barn- och fostergravar här, berättar Birger Signäs.
Trots det tunga ämnet vågar Birger Signäs sig på ett och annat skämt under Döden tur och retur, men han visar hela tiden stor respekt för varje religion och dess seder. På vägen tillbaka summerar han vår utfärd i de dödas riken på följande sätt:
– Alla olika religioner har behov av att hitta trygghet. Riterna skiljer sig åt men behovet är detsamma.
(Artikeln publicerad 2006-11-01)
Begravningstur: Döden tur och retur
http://www.ne.se/rep/begravningstur-döden-tur-och-retur
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
