Arne Järtelius, NE-redaktör
Vad sägs om en resa längs minnets stigar? ”Det var där Charlie sköts ihjäl och där borta, lite till vänster om det där gamla stridsvagnshindret, låg Dick och förblödde. Själv lyckades jag skjuta ihjäl eller såra en eller annan tysk innan jag fick ena benet avklippt av en tysk mina, men jag klarade mig i alla fall med livet i behåll.”
Sådana berättelser från landstigningen i Normandie för 60 år sedan 6 juni i år kan kanske komma att möta den som då gör en resa till området. Researrangörer som Clio Tours, World War II Tours med flera tar gärna med den intresserade till platser som Omaha Beach, Pegasus Bridge eller till krigskyrkogårdar som den amerikanska med sina 10 000 gravar i Colleville-sur-Mer och den tyska i La Cambe där 21 000 tyskar ligger begravda.
 |
|
Ett landstigningsfartyg har just släppt av sin last av invasionssoldater vid Normandies kust 6 juni 1944. |
|
ROBERT F. SARGENT/CORBIS/SCANPIX |
Den längsta dagen
Det av den tyske fältmarskalken och ledaren för det tyska Atlantförsvaret, Erwin Rommel, myntade begreppet ”den längsta dagen” avsåg den avgörande dag då de allierade skulle landstiga på det europeiska fastlandet. Alla visste att den dagen skulle komma; två miljoner brittiska, amerikanska och kanadensiska soldater förlagda på olika platser längs den brittiska atlantkusten talade sitt tydliga språk om det. Ytterst få visste när den dagen skulle inträffa eller var anfallet skulle komma. Länge såg det ut att bli 5 juni, men väderförhållandena gjorde att den för operationen ansvarige, general Dwight D. Eisenhover, sköt på den i 24 timmar innan han yttrade sina i sammanhanget historiska ord: ”O.K., we’ll go”. De flesta tyska befälhavarna – Hitler undantagen – trodde att anfallet skulle komma vid Calais och deras förvåning var stor när det kom i Normandie.
D-Day, D-dagen, dagen Dag med andra ord, har genom åren kommit att bli synonym med 6 juni 1944. Det var då de allierade inledde invasionen av Europa för att få ett slut på andra världskriget som pågått sedan i september 1939. De allierade hade inom en månad från landstigningens inledning – då 170 000 man gick i land – landsatt 900 000 man i Normandie mot vilka tyskarna kunde ställa upp 300 000. Det kunde bara sluta på ett sätt, men det var ingen lätt seger för de allierade. Tvärtom. Enbart operationen i Normandie höll på till 30 juni, och det skulle dröja ända till oktober 1944 innan de allierade intog den första tyska staden (Aachen). Samtidigt ska man veta att D-dagen i detalj förberetts sedan januari 1943, och när den väl sattes i verket så var inte Rommel på plats – han var i Tyskland för att fira sin hustrus födelsedag – och Hitler fick inte störas – han sov på sitt lilla diktatorsöra.
Nedräkningen
Händelserna under själva D-dagen har ofta skildrats i tryck och på bild. När det däremot gäller vägen fram till själva inledningen av anfallet har det inte varit lika gott om skildringar, och de som funnits har främst varit ganska segtuggade faktabitar. David Stafford har med sin bok Tio dagar till dagen D (2003) på ett mycket läsvärt sett gjort något åt det.
Stafford bygger till största delen sin skildring på brev och utdrag ur dagböcker från olika aktörer i samband med D-dagen från söndagen 28 maj 1944 till och med tisdagen tio dagar senare. I boken får vi på nära håll lära känna såväl britter som amerikaner, kanadensare och tyskar. De rangeras militärt från menig soldat och wren (en av 70 000 kvinnor i Women’s Royal Naval Service) till premiärminister. Vi får dessutom en inblick i dubbelspionen Garbos/Arabels vardag och livet i fängelsecellen för en norsk motståndsman.
Det är bara för läsaren att välja vem av bokens aktörer man vill ta till sig. Av de personer i befälsposition som skildras känns general Charles de Gaulle, ledare för de franska styrkorna i exil, extra spännande att följa. Vi träffar honom först i den algeriska huvudstaden. Därifrån tar han sig till London, och det blir sedan en katt-och-råtta-lek mellan honom och framför allt den amerikanske presidenten Roosevelt beträffande fransmannens möjligheter att agera i nära samband med D-dagen tillika med invasionen (eller befrielsen som Roosevelt brukade benämna den) av hans fädernesland.
Medvetandehistoria
Olika datum betyder skilda saker. För en svensk kan 6 juni i första hand förknippas med nationaldagen, svenska flaggans dag. Men samma datum har för ett antal generationer svenskar efter den där avgörande dagen 1944 kanske framför allt stått just för Operation Overlord och Neptune, som själva landstigningsfasen kallades.
Vem minns eller har fått lära sig att den ryska motsvarigheten till Overlord, Operation Bagration, inleddes exakt en vecka senare? Det var då den sovjetiska armén satte in den jättelika stöt mot Hitlers rike som tog den ända till floden Rhen och det beramade mötet där med de amerikanska trupperna i mars 1945. Vem har koll på att andra världskriget kostade cirka 27 miljoner sovjetmedborgares liv (varav hälften civila), medan USA förlorade ”bara” 300 000 (varav ytterst få var civila)? Varför får vissa historier företräde framför vissa andra, och vilka intryck skapar det i våra medvetanden?
När i dessa dagar andra världskriget åminns på nytt skildras de allierades landstigning i Normandie som början på det definitiva slutet. Den berättelsen har på senare tid givits nytt liv med TV-serien Band of Brothers (2003), som i sin tur föregicks av den av Steven Spielberg regisserade Rädda menige Ryan (1998). Och det är självklart ingen tillfällighet att krigsfilmklassikern Den längsta dagen (1962) nu släpps på video och DVD. Lägg till de filmerna enorma mängder av litteratur, talrika historieföreläsningar, minnesstunder och annat intrumfande i våra medvetanden om vikten av just D-dagen som början på slutet.
Historiemedvetande
David Staffords bok har undertiteln Nedräkningen till Europas befrielse, dvs. att det var med D-dagen befrielsen av Europa inleddes. Den uppfattningen förmedlar han också inledningsvis i bokens förord: ”D-dagen förändrade inriktningen på världskriget, och på ett helt århundrade.”
Den uppfattningen delas inte av alla historiker som skrivit i ämnet. Michael Tamelander (som utkommit med en bok i ämnet tillsammans med Niklas Zetterling) skriver i en artikel om landstigningen i Normandie i majnumret av Populär Historia: ”I juni 1944 var Tysklands öde i kriget redan beseglat. Invasionen endast påskyndade det resultatet. Den för efterkrigstiden viktigaste effekten låg därför inte i dess bidrag till befrielsen av de ockuperade Europa, utan paradoxalt nog i att man fick en möjlighet att stoppa Sovjetunionen från att rycka ännu längre västerut. Om invasionen inte blivit av 1944 skulle många av de länder som varit fria sedan världskriget haft en helt annan, betydligt bittrare historia att berätta för oss.”
Med andra ord: när det gäller den kortsiktiga effekten av de allierades landstigning i Normandie tycker Tamelander inte som Stafford, men när det gäller den långsiktiga effekten av D-dagen verkar de båda författarna och forskarna vara överens: utan D-dagen hade ryssarna efter kriget ockuperat mer än bara Östeuropa. Den senare enigheten gör att man kan undra om det är på det hypotetiska, kontrafaktiska och andra alternativ uteslutande sättet slutsatser om historien ska dras. På ett annat ställe i sin bok verkar exempelvis inte ens Stafford vara av den meningen: ”Efterklokhet kan vara en förbannelse när det gäller att förstå.”
Extern länk: Officiell hemsida för D-dagsfirandet
(Artikeln publicerad 2004-05-26)
D-dagen: Hur andra världskriget vanns
http://www.ne.se/rep/d-dagen-hur-andra-världskriget-vanns
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
