Frankfurtmässan som tidsspegel
av Arne JärteliusNE-redaktör
Frankfurter Buchmesse är världens största i sitt slag. Den hålls i oktober varje år – nästa år hålls den 15 till 19 oktober – och samlar under dagarna fem mer än 300 000 besökare och omkring 7 000 utställare från större delen av världen fördelade på ett flertal större och ganska tunggångna hallar. De första dagarna kan man röra sig någorlunda obehindrat mellan utställarstånden för att bilda sig en uppfattning om utgivningen, men under den avslutande helgen håller man sig säkrast borta från mässan. Då är det helt enkelt alldeles för stökigt.
De tyskspråkiga förlagen dominerar inte oväntat i Frankfurt. Till sitt förfogande har de två av totalt fyra tre våningar höga och några lite mindre utställningshallar. Som NE:s utsände i Frankfurt ägnade jag årets mässa åt att med utgångspunkt från den tyska bokutgivningen försöka bilda mig en uppfattning om något av tillståndet i republiken Tyskland. Utöver det också några ord om årets gästland – som inte är något eget land – vid bokmässan: Katalonien. Nästa år är det Turkiets tur.
Nobelt och notabeltPang! Pang! Pang! Det är bara de tre första champagnekorksmällarna efter att det kungjorts att årets nobelpris äntligen gått till brittiskan Doris Lessing. Det fick förlagschefen Günter Berg vid Lessings tyska förlag Hoffmann und Campe att hoppa högt av glädje, och han lät sig enbart intervjuas med Lessings porträtt i bakgrunden. Vid förlagskollegan Hanser Verlag, med den favorittippade Philip Roth bland sina författare och med gott om TV-journalister in Bereitschaft, var det alltför lätt att notera besvikelsen. Nu fick man nöja sig med att på mässan vara med och fira nobelpristagaren Günter Grass 80-årsdag (aktuell på våra breddgrader är han med svensköversättningen av den förra året livligt diskuterade självbiografiska När man skalar lök). 
Miquel Barceló Den katalanska logotypen vid bokmässan i Frankfurt med budskapet: Katalansk kultur, enastående och universell.
Liksom vid Bok & Bibliotek hålls det under hela Frankfurtmässan ständigt en massa seminarier av skiftande innehåll. Till skillnad mot i Göteborg är de i Frankfurt i de flesta fall gratis. Själv valde jag av nostalgiska skäl att under en timme lyssna till Wolf Biermanns utläggningar om tillståndet i republiken – "att min gamla lägenhet i Berlin tagits över av en pamp från dagens tyska kommunistparti säger en hel del om vilken tid vi lever i" – och under en annan timme lyssnade jag till den i Australien födde och vid universitetet i Cambridge, Storbritannien, verksamme historieprofessorn Christopher Clark som på klingande tyska berättade om sin Iron Kingdom: The Rise and Downfall of Prussia 1600–1947 (2006). Den har i år utkommit på tyska och redan sålt i 40 000 exemplar. Det finns anledning att längre fram återkomma till den i ett reportage. Från Preussen gick jag vidare för att lyssna på Günter Wallraff och hans senaste wallraffande för veckotidningen Die Zeit.
Att den tyska författningsdomstolen (Bundesverfassungsgericht) skulle kungöra sin dom i fallet med Maxim Billers roman Esra mitt under brinnande Frankfurtmässa var bara för bra. Esra (2003) hade knappt kommit in i de tyska boklådorna förrän den försvann ut igen för att omvandlas till ett antal förtalsmål. De som såg sig förtalade, verklighetens Esra och hennes livs levande mor, gavs nu av domstolen i Karlsruhe rätt med följande domskäl: "Ju starkare överensstämmelse mellan avbild och original, desto tyngre väger ingreppet i den individuella friheten." Vad det kan komma att betyda för innehållet i framtida tyska romaner återstår att se. Tills vidare får man söka tröst i det förhållandet att varje roman som åtalas kommer att behandlas för sig och inte efter någon författningsdomsmall. Svenska paralleller till Esra är Ing-Marie Erikssons Märit (fälld av en tryckfrihetsjury) och Per Gunnar Evanders av dottern hårt fördömda I min ungdom speglade jag mig ofta (2005). Maja Lundgrens i år utgivna Myggor och tigrar och Carina Rydbergs Den högsta kasten (1997) är böcker i samma anda, som fått inte minst manliga kritiker och författarkolleger att resa sig i protest.
Två mycket tydliga trender inom tyskspråkig bokutgivning är dels biografier, dels klimatrelaterade böcker. Det är trender vi känner igen från vår egen horisont, men som det stora språkområde tyskan är ska den svenska utgivningen multipliceras med något större ental. Den tyska biografiutgivningen finns kortfattat presenterad i ett specialnummer av veckotidskriften Der Spiegel (Neue Bücher 2007: Biografien & Co) som även finns att köpa hos t.ex. Pressbyrån.
Okunskap och RAFApropå nazisternas judeutrotningspolitik 1933–45 sade den tidigare tyske förbundskanslern Willy Brandt (1913–92) vid ett tillfälle: "Förmågan hos människorna att slå det blinda ögat till är i det närmaste oändligt." Det är ett svar man sedan länge fått på frågan varför den tyska allmänheten inte gjorde något för att förhindra deporteringen av judar till koncentrationslägren: man visste inte vad som var i görningen. Lyfter man blicken en endaste liten aning från det påståendet och betänker att det var mer än 6 miljoner judar som deporterades, så låter det helt orimligt. Frågan är i stället vad den tyska befolkningen visste och vad den gjorde med sina kunskaper i ämnet. Om det kunde man läsa i den förra året utgivna "Davon haben wir nichts gewusst" av den i London verksamme tyske historikern Peter Longerich. Lagom till Frankfurtmässan har ytterligare en bok på samma tema givits ut. Det är Berlinhistorikern Bernward Dörners Die Deutschen und der Holocaust. Han kommer där fram till bland annat följande slutsats: "De flesta tyskar visste tillräckligt för att vara på det klara med att de inte ville veta något mer." Både Longerichs och Dörners studier är kraftiga argument mot dem om tyskarnas illa dolda kunskaper i ämnet som Daniel Goldhagen med sådan framgång trumpetade ut över världen med sin Hitler´s Willing Executioners (1997). (En kortfattad sammanfattning i ämnet finns att ta del av i aprilnumret 2007 av Aus Politik und Zeitgeschichte, som ingår som bilaga till tidningen Das Parlament.)
Tre dagar i oktober för 30 år sedan markerade den tyska terrorismens uppgång och fall. Det hade börjat redan i september med kidnappningen av den tyska arbetsgivarföreningens chef Hanns Martin Schleyer. Det fortsatte i oktober med kapningen av 737 Landshut, ombord på vilket det fanns 80 tyska semesterfirare på väg från Mallorca, men som i stället kom att landa i Mogadishu. Genom ett snabbt ingripande av GSG 9 (Grenzschutzgruppe 9) blev samtliga i gisslan fritagna. Det fick tre medlemmar av RAF (Rote Armee Fraktion) att i desperation ta sitt liv i Stammheimfängelset efter att de insett att de förmodligen aldrig skulle bli frisläppta. Sista akten i det här dramat – "Förbundsrepublikens svåraste kris" – var mordet på Hanns Martin Schleyer. Att RAF "formellt" inte upplöstes förrän 1998 finns det en del att säga om, men politiskt upphörde deras inflytande för 30 år sedan. Om RAF presenterades en drös böcker i Frankfurt. NE.se ska längre fram återkomma till en av dem, Willi Winklers Die Geschichte der RAF (2007), men den som vill ha en kortversion av händelserna och deras betydelse rekommenderas det av tidningen Die Zeit nyligen utgivna innehållsdigra häftet Die Jahre des Terrors.
Katalonien och Turkiet2008 är Turkiet gästland på bokmässan i Frankfurt. Det kungjorde man i år i närvaro av den turkiske kulturministern Ertugrul Günay, som sade sig se den chansen som ett enastående tillfälle att presentera Turkiets "ojämförliga kulturella rikedom" på den internationella scen som Frankfurtmässan utgör. En fri opinionsbildning och mänskliga rättigheter, betonade Günay, är oundgängliga för demokratin. Han sade vidare att turkiska författare som nobelpristagarna Yasar Kemal och Orhan Pamuk givit den turkiska litteraturen stor respekt. Det låter väl bra, i alla fall så här långt. I veckan ska EU diskutera hur långt på vägen Turkiet kommit i sina medlemskapsförhandlingar. Förhandssnacket när det gäller dem låter inte alls så positivt som talet på Frankfurtmässan.
Årets nationella gäst på Frankfurtmässan var Katalonien. Efter att genom åren endast ha inbjudit självständiga stater att visa upp sig på mässan – förra året var det Indien – gjorde man nu ett avsteg genom att bjuda in en region. Eller var det kanske ett språkområde som kom på besök i Frankfurt (med avläggare på flera ställen runtom i Tyskland)? Eller var det en egen nation i vardande i ett Spanien som kan vara på väg att bli en federation mellan mycket självständiga delar som Katalonien, Baskien, Galicien och Kanarieöarna? Att det en gång i en inte alltför avlägsen tid var Tyskland under Hitler som utplånade den katalonska självständigheten och med Franco vid makten (1939–75) höll på att utplåna katalanskan kan ses som en historisk ironi i sammanhanget. En språkpolitisk ironi i sammanhanget är att för att som författare bli inbjuden att delta i Kataloniens olika arrangemang så skulle man skriva enbart på katalanska, något som inte alla författare i regionen gör. I de tyska socialdemokraternas månadstidning Vorwärts (10/2007) frågade man: "Är inte den mäktiga författaruppställningen i Frankfurt att se framför allt som ett patriotiskt skådespel?"
Ett bestående resultat av Kataloniens deltagande på Frankfurtmässan men även under resten av det här året på olika håll i Tyskland – en insats med en budget på drygt 10 miljoner euro – är att ett stort antal katalanska böcker översatts till tyska och att introduktioner till katalansk litteratur och historia producerats i massor. En översättning bör särskilt nämnas. Det är att Joanot Martorells Tirant lo Blanc ("Den vita riddaren"), utgiven första gången 1490 och med det "världens första realistiska roman" – enligt Cervantes var det den bästa boken i världen – översatts till tyska och utgiven i två delar.
(Artikeln publicerad 2007-10-24)
Frankfurt: Bokmässan som tidsspegel
http://www.ne.se/rep/frankfurt-bokmässan-som-tidsspegel
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
