Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet
Medan Stockholms grundare Birger jarl rostat i grunden och tagits in för renovering passar hans stad på att skaffa sig ett nytt varumärke. Den gamle jarlen hade säkert hoppats på att få figurera på det, men det blir i stället en krona som kröner texten: ”Stockholm: The Capital of Scandinavia”. Om det senare kan köpenhamnarna tycka, men från stockholmarna hävdas att deras stad är Skandinaviens naturliga mittpunkt, dess ekonomiska centrum och därtill den tongivande kulturstaden.
Den som vill veta mer om Stockholm rekommenderas att ta del av den omfattande statistik som finns om staden. Den har sedan 1905 samlats in av vad som i dag heter Stockholms stads utrednings- och statistikkontor (USK). När dess föregångare – Stockholms stads statistiska kontor – grundades för 100 år sedan bodde 320 000 personer i staden och det fanns totalt 177 fordon registrerade på dessa. Det var tider det!
 |
|
En rostig Birger jarl tas tillfälligt ned från sin sockel för att renoveras. |
|
MALIN ARNESSON/PRESSENS BILD |
Kungavandringar
Att Stockholm över huvud taget blev Sveriges huvudstad berodde på att staden vid tiden för den stora omdaningen av Sveriges administration på 1600-talet redan var kungarnas främsta residensort. Därmed föll det sig naturligt att göra staden till permanent huvudstad, vilket Sverige inte hade haft tidigare. Det verkligt intressanta är alltså varför just Stockholm hade gjort bäst ”förarbete” från 1200-talet till 1600-talet.
Under medeltiden var det svenska kungadömet, liksom de flesta europeiska kungadömen, ”itinererande”, det vill säga kungen reste omkring mellan borgar, städer och fashionabla gårdsbyggnader (”palats”) på landsbygden. Monarkerna uppehöll sig till en början mest på landet, inte i städer. Detta eftersom städerna för dem var nya, märkliga företeelser som man hade svårt att relatera till.
De svenska 1200-talskungarna, till exempel Valdemar Birgersson och Magnus Ladulås, föredrog Vadstena gård respektive Alsnö framför städerna. Många kungar bodde under en lång tid av sina liv på det helt rurala Visingsö. Däremot undvek man landets på den tiden få urbana miljöer, platser som Lödöse och Sigtuna.
Detta förändrades i takt med att städerna växte sig större och starkare, framför allt genom att städerna försågs med rejäla befästningar från och med 1200-talets andra hälft. Städerna blev inkomstkällor genom fogdar och tullare. Städerna blev vidare viktiga arenor för möten med tyska köpmän och svenska biskopar. Under senmedeltiden residerade därför de svenska kungarna alltmer i städerna.
Till Stockholms försvar
Stockholm kom tidigt att inta en särställning bland svenska städer. Ett av svaren på varför det blev på det viset sammanhänger naturligtvis med stadens geografiska läge. Stockholm låg mitt i riket, som sträckte sig från Göta älvs mynning till Karelen. Det var en god mötespunkt, därtill belägen vid vatten, varför man lätt kunde ta sig dit med båt. Men det räcker inte som förklaring.
För att ta ett konkret exempel: Söderköping låg också centralt till. Det var nära till vatten, dessutom i ett landskap (Östergötland) där det fanns gott om kungliga gods och där kungarna tidigare ofta hade residerat på sina egendomar. Söderköping växte fram till en jämförelsevis betydande stad under 1200-talets första hälft, det vill säga före Stockholm. Under andra hälften av seklet sprang emellertid det nygrundade Stockholm om alla medtävlare och framstod vid sekelskiftet 1300 som det svenska fastlandets i särklass största stad. (Möjligen var gotländska Visby något större.)
För att förklara varför Stockholm under perioden 1250-1300 blev störst i Sverige och därmed kom att attrahera kungamakten måste vi även ta försvar och ekonomi i beaktande. Stockholm var redan från början avsett att täppa till Mälaren för utifrån kommande plundrare, till exempel de ”hedningar” (finnar eller ester) som plundrade Sigtuna 1187. Därför byggdes Stockholms slott till Sveriges starkaste borg. Därför fick Stockholm en stadsmur, något som i Sverige var högst ovanligt (förutom Stockholm hade bara Kalmar, Visby och – på 1400-talet – Viborg stadsmurar).
Ekonomiskt sett blev Stockholm en utskeppningshamn för Bergslagens järn till städer som Lübeck och Danzig, varför tyska köpmän flockades till staden. Rikedomen gjorde att Stockholm fick ett stort handelsområde: hela Mälaren, kusten ned mot Östergötland och hela Norrlandskusten. Det var alltså viktigt för kungamakten att kontrollera Stockholm, både militärt och ekonomiskt.
Urstockholmare
Till detta ska läggas ett emotionellt element. Medeltida politik dominerades av enskilda individer på ett helt annat sätt än i dag. En kung eller drottning kunde bokstavligt talat, på eget initiativ, grunda eller flytta en stad – städerna var inte större än att det senare inträffade vid flera tillfällen. Om en kung bestämde sig för att ”sponsra” en stad genom sin närvaro och genom att dra dit hovmän, knektar, hantverkare med flera blev staden per automatik betydelsefull och växte i storlek.
Birger jarl, mannen som KANSKE grundade Stockholm, var själv allt annat än stockholmare till sinnelaget. Han anlade inga stora kloster eller kyrkor i staden och gjorde så vitt vi vet inget för att favorisera Stockholm före andra städer. Däremot tycks hans son Magnus Ladulås (1275-1290) ha känt mycket starkt för Stockholm.
På Magnus initiativ växte franciskan- och klarissekonvent upp på nuvarande Riddarholmen respektive Norrmalm. Mur- och slottsbyggandet tog ordentlig fart, och så vidare. Medan Birger jarl ville begravas i västgötska Varnhem ville Magnus bli begravd i Stockholm (vilket han också blev; han vilar i Riddarholmskyrkan, medan hans far står staty en bit därifrån).
Lägg ihop geografi, försvar, ekonomi och Magnus Ladulås ”urstockholmska” identitet så får man svaret på varför staden under några få decennier på 1200-talet expanderade till att bli störst i Sverige. Därefter var kungamakten så illa tvungen att räkna med stockholmsborgarna, att kontrollera slottets garnison och att uppehålla sig där så ofta som möjligt.
Småstäder
Under 1400-talet och 1500-talet kom det att uppfattas som självklart att kungamakten företrädesvis residerade i Stockholm. Den ende egentlige svenske kungen på 1400-talet, Karl Knutsson, residerade helst på Stockholms slott och begravdes bredvid Magnus Ladulås. Under 1600-talet förlades även de framväxande myndigheterna och institutionerna till Stockholm, varvid vi på allvar kan tala om en huvudstad.
Jämfört med Stockholm var övriga svenska städer på 1400- och 1500-talen mycket små. Visby hade förlorat en hel del människor i krig och dessutom erövrats av danskarna. Kalmar var dock en ganska stor stad: om Stockholm hade ca 6 000–7 000 invånare hade Kalmar omkring 3 000, grovt uppskattat. Städer som Uppsala och Jönköping kom kanske upp i 1 000–1 500 invånare, men flertalet svenska städer hade bara något hundratal invånare.
När den svenska staten på 1600-talet grundade helt nya städer, som Göteborg och Karlskrona, vilka de satsade stort på, kunde de i storlek och på kort tid springa om alla andra städer utom just Stockholm.
Extern länk
(Artikeln publicerad 2005-06-20)
Huvudkommunen: Varför Stockholm blev huvudstad
http://www.ne.se/rep/huvudkommunen-varför-stockholm-blev-huvudstad
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
