Arne Järtelius, nyhetsredaktör
Inbördeskrig är märkliga ting, och märkligast av dem alla var förmodligen amerikanska inbördeskriget. Det pågick i nästan på dagen fyra år (1861–65), innehöll mer än 200 namngivna slag och kostade över 620 000 människoliv. Det ledde förvisso till slavsystemets avskaffande i USA, men det skulle dröja ytterligare minst hundra år efter fredsslutet innan den förändringen hade omsatts i praktiken.
Det märkliga med amerikanska inbördeskriget var för det första att det över huvud taget bröt ut och att, när det väl skett, fördes med en sådan intensitet på båda sidor om gränsen mellan de stridande staterna. För det andra var det märkligt att det, trots att det var ”en den rike mannens krig och den fattiges kamp”, utkämpades med alla till buds stående medel. Det tredje märkliga med kriget var att södern, trots att den var underlägsen både ekonomiskt och i antal män, kunde fortsätta sin kamp under så lång tid. Det är kanske inte att undra över att amerikanska inbördeskriget än i denna dag kan spåras i det amerikanska psyket.
Improviserad början
Det första skottet i det fyraåriga amerikanska inbördeskriget avlossades klockan 04.30 på morgonen 12 april 1861. Ordern att avlossa kanonskottet mot det av unionen hållna och av Sydstaterna ockuperade Fort Sumter utanför Charleston i South Carolina gavs av sydstatsgeneralen Beauregard. 33 timmar och 3 340 kanonskott senare hade Fort Sumter under ledning av major Robert Anderson givit upp. Ingen människa hade dödats i samband med kanonaden och major Anderson och hans manskap fick fritt avsegla norrut, medan sydsidan i ordnade former tog över fortet. Trots den välviljan markerade skotten i Charleston att amerikanska inbördeskriget hade tagit sin början.
Den 20 december 1860 beslutade South Carolina att lämna unionen, och snart följde Mississippi, Florida, Alabama, Georgia, Louisiana och Texas för att till slut bli totalt elva stater som 4 februari 1861 förklarade sig som Confederate States of America. Till president valde man den tidigare senatorn och krigsministern Jefferson Davis, och från juli 1861 gällde Richmond, Virginia, som de konfedererades huvudstad. Abraham Lincoln svor 4 mars 1861 presidenteden, i vilken han lovade att upprätthålla unionen mot alla fiender.
Det var valet hösten 1860 av Lincoln till hela USA:s president som gjorde att ett antal stater bröt sig ur unionen. Den främsta anledningen till det var att Lincoln och hans republikanska parti stod för var, till att börja med, inte avskaffandet av slaveriet i hela USA, men väl att det inte fick spridas till ”territorierna”, dvs. de delar som tillhörde USA, men som ännu inte hade organiserat sig som delstater. Den uppfattningen stämde illa med uppfattningen i de slavägande Sydstaterna. Där ansåg man att södern var beroende av slaveriet och slavarbetskraften för sin fortlevnad och att det endast kunde garanteras om slaveriet också introducerades i de nya territorierna. Lincoln hyste förvisso uppfattningen att vita och svarta inte var jämbördiga, men han ställde sig med hela sin tyngd bakom uppfattningen att svarta och vita juridiskt sett skulle vara jämlika (legally equal). Svarta skulle ha samma tillgång till lagarna som vita hade och de skulle kunna använda sig av samma politiska rättigheter.
 |
|
President Lincoln besöker fronten 1862. |
|
AP/REPORTAGEBILD/PRESSENS BILD |
Ineffektiva arméer
I sina personliga minnen skriver generalen och presidenten Ulysses S. Grant: ”Om skottet som sköts mot Fort Sumter ’hördes över hela världen’, så hördes president Lincolns upprop om 75 000 män över samtliga nordstater.” (Personal Memoirs, 1885 & 1886, s. 120) Inom ett år hade unionen 700 000 män i vapen och södern hade 400 000. Detta i ett land, väl att märka, som inte hade någon stående armé att falla tillbaka på. Det var till och med så illa, militärt sett, att landet saknade en officersklass. Det fanns förvisso en militärakademi i West Point (inrättad 1802) – 1861 fanns det inte mer än 239 kadetter där – men det gängse sättet i de regementen som snabbt ställdes på fötter var att bland soldaterna välja officerare. När det däremot gällde de höga officerarna på båda sidorna i inbördeskriget var de samtliga utbildade vid just West Point.
Ända fram till slaget vid Gettysburg i början av juli 1863 var det, enligt militärhistorikern John Keegan (The American Civil War, 2009), endast ett fåtal regementen som hade förmågan att slåss effektivt. ”Vid krigsslutet”, skriver Keegan, ”hade unionistarmén, en kopia i miniatyr av den brittiska armén, och konfederationens armé, som tidigare inte ens funnits, växt till den största och mest effektiva armén i världen.”
Under inbördeskrigets fyra år utkämpades inte mindre än 237 namngivna slag (named battles) och så många mindre slag och skärmytslingar att det, utslaget på hela kriget, blev sju stycken per dag. Det gör enligt den ovan nämnde Keegan amerikanska inbördeskriget till ett av de grymmaste krigen i historien. En viktig anledning till det var att det, i brist på andra geografiska mål än respektive sidas huvudstad, helt enkelt inte fanns några andra mål att ge sig på än motståndarsidans soldater.
Förenta staternas regering – unionen således – förklarade aldrig krig mot de konfedererade staterna. Det var ett förbiseende som med tiden kom att få en del oförutsedda juridiska konsekvenser, men det var samtidigt juridiska skäl som förhindrade att man vidtog den åtgärden. I Nordstaternas ögon förblev Sydstaterna konstitutionellt sett hela tiden en del av unionen. Unionen kunde svårligen slåss varken med sig själv eller med en del av sig själv. Det var också något man indirekt fick stöd av från såväl Storbritannien som Frankrike som, trots starka påtryckningar, aldrig erkände Confederate States of America.
Länk
Inledningen av det amerikanska syskonkriget
http://www.ne.se/rep/inledningen-av-det-amerikanska-syskonkriget
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
