av Arne Järtelius, nyhetsredaktör
Det är uppenbarligen mycket som ska vägas in när beslutet om nobelpristagare i litteratur ska fattas. I vår genomgång på NE.se av olika nobelpristagare genom åren har vi nu kommit fram till 1955. Att en islänning då skulle få priset stod klart på ett ganska tidigt stadium. Men vem av de båda kandidaterna skulle Svenska Akademien välja?
Vid invägningen av kandidaterna spelade faktorer in som pressopinioner, politiska tendenser i författarskapet, valet av språk att skriva på, språkförnyelse, ålder och hemort.
 |
EpikmästareGunnar Gunnarssons (1889–1975) kandidatur framfördes i nobelsammanhang redan på 1920-talet. Det gjordes av den dåvarande akademiledamoten Adolf Noreen, men ska då inte ha mötts av något starkare intresse. Vid den tiden bodde och verkade Gunnarsson i Danmark och han skrev sina romaner på danska. 1939 återvände han till Island och började i samband med det att skriva på isländska.
Aktuell på nytt i nobelprissammanhang blev Gunnarsson i början av 1955. Då inkom till Svenska Akademien ett brev från ordföranden i Sveriges författarförening Stellan Arvidson som föreslog att det årets litteraturpris skulle tilldelas Gunnarsson tillsammans med Halldór Kiljan Laxness (1902–98). Arvidson motiverade sitt val med att: "Tillsammans representerar de båda författarna på ett fullödigt sätt en litteratur, som främst tack vare dem nu upplever en säregen blomstring."
Arvidson skriver att han egentligen inte är för en delning av nobelpriset, men vill trots det rekommendera att det görs ett undantag denna gång. (Parentetiskt kan väl här nämnas att nobelpriset i litteratur under sin 105-åriga historia endast delats vid fyra tillfällen: 1904, 1917, 1966 och 1974.) Arvidson menade: "Att ge den ene av de båda stora diktarna nobelpriset med förbigående av den andre skulle te sig orättvist."
En liknande motvilja till att dela priset gav Nobelkommittén genom Anders Österling uttryck för i sitt utlåtande 1955. Men: "Att nu endast utmärka Laxness med förbigående av hans äldre kollega Gunnarsson skulle, så länge den senare är fullt verksam, betyda en litterär orättvisa, detta så mycket mera som Gunnarssons författarskap otvivelaktigt rymmer ett större mått av det humanitetspatos, som plägar intolkas i prisets ideella syfte." Av det yttrandet att döma verkar den dåvarande ständige sekreteraren förorda Gunnarsson, men han säger sig samtidigt vara medveten om "att pressopinionen f.n. på grund av Laxness aktuella dagsrykte skulle reagera till hans förmån". Trots det tror han att Akademien ska kunna försvara ett beslut om ett delat pris.
Talangfull kandidatHalldór Kiljan Laxness (av akademiledamoten Per Hallström i ett utlåtande kallad Hildor Kilian) föreslogs första gången till nobelpriset 1948. Hallströms utlåtande det året andades stor tveksamhet. Han menade att Laxness romaner var "beaktansvärda", men inte mer. "Han är därtill som berättare för oberäkneligt nyckfull och begagnar rentav dunkelhet som ett konstmedel."
1949 var Laxness också med bland de föreslagna. Under tiden hade hans trilogi Islands klocka utkommit på svenska. Om den då nyutkomna tredje delen menar Hallström i ett nytt utlåtande att detaljer i den är skrivna med "avsevärd talang". Men fortfarande är det för dunkelt för honom och han menar vidare att berättelsens planlöshet och fragmentariska art "icke givit rum för någon ro och klarhet". Det till trots fortsatte Laxness att skriva som om ingenting hänt och hans supportrar fortsatte lika ihärdigt att föreslå honom till nobelpriset.
1951 ställde sig Nobelkommittén "avvaktande" till Laxness. Året därpå hade man fortfarande "icke kunnat övertyga sig om lämpligheten att Nobelpriset skulle tillfalla en nordisk författare" och 1953 skriver Anders Österling i ett utlåtande att han "icke kan känna sig helt övertygad om, att han fyller de önskvärda måtten". 1954 då? Så dags fanns Laxness med på den lista som till slut innehöll endast tre ytterligare namn: Ernest Hemingway, Albert Camus och Nikos Kazantzakis. Österling menade att Laxness "avgjort måste ställas i första ledet", men att vid den här tiden fylla Akademiens alla krav var inte det allra lättaste: "jag tvekar att anbefalla förslaget just i år". Det gjorde att Hemingway placerades som etta med Laxness som god tvåa på Nobelkommitténs förslagslista. (Nämnas kan för den som är intresserad av Akademiens övervägningar att Nobelkommittén om kandidaten Robert Frost skrev "att han numera tillhör en åldersklass som principiellt bör undvikas".)
ModersmålsmodVad var det då som till slut fick vågskålen att väga över till Halldór Laxness fördel. I en genomgång liknande denna och utförd av Lars Lönnroth (SvD 8 januari 2006) menar denne att den akademiledamot som kom att betyda mest för Laxness nobelpris var Elias Wessén. Han hade lämnat sitt yttrande över Laxness 1954. Ur Laxness omfattande produktion är det för honom endast ett fåtal böcker som kan komma i beaktande: Salka Valka, Fria män, Världens ljus, Islands klocka och Gerpla.
Den konservative Wessén hade självklart invändningar mot Laxness kommunism, men läsningen får honom att glömma och förlåta "longörer av marxistisk förkunnelse". Laxness allmänt sett största betydelse enligt Wessén låg i att han inom prosans område förnyat det isländska språket som konstnärligt medel för ett modernt innehåll samt, kanske viktigast enligt Wessén, "genom sitt exempel har han givit de isländska författarna mod att använda modersmålet".
Men Elias Wessén var inte den ende som talat sig varm för Laxness i Akademien. Det hade även professorn i runologi Sven B.F. Jansson gjort före honom i inte mindre än tre utlåtanden (1951–53) med argument liknade dem Wessén senare framförde. Vems argument som vägde tyngst vid valet av Laxness får vi nog aldrig veta. Att Wessén utsågs till högtidstalare vid nobelfesten 1955 förklaras väl enklast med att han var den i Akademien mest lämpade för det värvet.
I yttrandet från Nobelkommittén 1955 föreslog både Anders Österling och Sigfrid Siwertz en delning av priset mellan Gunnarsson och Laxness, medan Hjalmar Gullberg ställde Laxness ensam som första alternativ. Vid Akademiens omröstning fick Laxness tio av sexton avgivna röster. Vidare sägs i protokollet att tre röster tillföll Juan Ramón Jiménez (som för övrigt skulle få priset nästa år) och, men det får man bara anta, fick också delningsförslaget tre röster. Vad som gjorde att valet föll på Laxness ensam är kanske det som framhölls om honom på prisdiplomet: "för hans målande epik, som förnyat den isländska berättarkonsten".
Reportage på NE.se: När Churchill fick nobelpriset
(Artikeln publicerad 2006-12-09)
Island: När sagornas ö fick priset
http://www.ne.se/rep/island-när-sagornas-ö-fick-priset
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
