Dick Harrison , professor i historia vid Lunds universitet
Hur blev Sverige ett kungadöme? Hur har den svenska kungens makt förändrats över tiden? I denna första artikel skildras den svenska kungamaktens 300 första år med namn som Magnus Henriksson, Sverker och Karl.
Det är en tid då kungamakten utvecklas från släktvälde till krönta monarker och från många små monarker till en stor och över hela landet styrande.
 |
|
Drottning Margareta styrde med fast hand över Sverige, Norge och Danmark. |
|
HULTON-DEUTSCH/CORBIS/SCANPIX |
Territoialmakt
I Herrens år 1155 eller 1156 – de lärde tvistar om årtalet – färgades den östgötska marken röd av kung Sverkers blod. Han lär ha blivit dräpt på väg till julottan, ett offer för den energiske ädlingen Magnus Henrikssons dolska planer. Magnus önskade bli kung av Sverige, till vilket pris som helst. Åtminstone om vi skall tro de lakoniska källorna.
Magnus levde i en era då Sverige ännu inte fanns på papperet. Det saknades riksbärande institutioner. Rådet, regeringen, riksdagen, frälset, domkapitlen, myndigheterna, hovet, ämbetsmännen, universiteten – inget av detta existerade. Bygdernas storbönder var självstyrande och de hade rätt att hylla egna kungar eller sköta sig själva under lagmannens ledning. Det var inte ovanligt att två eller tre kungar regerade samtidigt. Makten vilade inte på territorier utan på människor. En kung som Sverker hade visserligen en maktbas på slätten mellan Linköping och Alvastra, men hans välde var snarare byggt på släktingar och vänner i många trakter mellan Vätterbygden och Mälardalen. Dessutom hade Sverker och hans gemål Ulfhild varit förutseende nog att ställa sig bakom cisterciensernas kloster i Alvastra. Men Sverkers makt var bräcklig. Om hans nätverk av släktingar, vänner och munkar inte fungerade som avsett – om folk förlorade tron på hans förmåga som kung – var hans dagar räknade.
Att Magnus Henriksson trodde sig ha möjlighet att bli kung berodde just på att han också hade nätverk av välvilligt sinnade stormän bakom ryggen. Magnus morfars far Inge Stenkilsson (”Inge d.ä.”) hade varit kung från tiden kring 1080 till början av 1100-talet. Hans son Ragnvald hade fått en dotter vid namn Ingrid, som i ett äktenskap blivit mor till den norske kungen Inge Krokrygg och i ett annat äktenskap – med den danske kungaättlingen Henrik Skatelår – blivit mor till Magnus. Vi kan lugnt utgå från att Magnus till följd av härstamningen hade gott om egendomar och fränder i Sverige. Dessa tillgångar borde vara nog för att göra honom till kung, men först måste konkurrenterna röjas ur vägen.
Helgonmakare
Enligt den danske krönikören Saxo (ca 1200) började Magnus sitt röjningsarbete med den östgötske kung Sverker, vars mord han anstiftade i mitten av 1150-talet. Nästa offer var Erik, en västgötsk maktrival till Sverker. Enligt en långt senare skriven legend överföll Magnus kung Erik i Östra Aros (det blivande Uppsala) 1160 och dödade honom. Magnus antog kunganamn och började regera.
Det är inte mycket vi vet om kung Magnus tid. Islänningen Snorre Sturlasson uppger att Magnus norske halvbror Orm 1161 flydde till Magnus i Sverige. Dessutom bar en annan bror till Magnus, Ragnvald, titeln jarl och var således kungens närmaste man. Men säker i sadeln blev den unge kungen aldrig. Sverkers son Karl vägrade att acceptera inkräktaren.
Västgötalagens kungalängd, Saxos krönika och en medeltida annal är eniga om att Karl dödade Magnus, troligen vid Örebro, 1161. Sex år senare dödades Karl i sin tur av kung Eriks son Knut, som även såg till att göra fadern till helgon. I och med detta kom Magnus främsta bidrag till svensk historia att bli den indirekta helgonmakarens. Utan överfallet i Östra Aros, ingen Sankt Erik…
Inget i denna dystra berättelse är uppseendeväckande. Så såg verkligheten ut för kungliga makthavare under äldre medeltid. Deras genomsnittliga regeringstid var genomgående kort. Från mitten av 1060-talet till mitten av 1080-talet har vi uppgifter om inte mindre än sju svenska kungar, av vilka minst två skall ha dödats och två fördrivits. Sverige var vid denna tid ett land av järnåldershövdingar som stapplande sökte lära sig att skapa och styra ett medeltida kungarike med hjälp av utländska biskopar och präster. Det tog ett par sekel innan skapelseprocessen av en monarki var färdig.
Kungarevolt
Under 1200-talet, särskilt under andra hälften av seklet, skedde en dramatisk förändring. Spelreglerna omvandlades. De fejdande släktnätverkens tid var förbi; den medeltida monarkin hade blivit vuxen. Redan för 1210- och 1220-talens räkning varseblir vi förebud i dokumenten. Från och med nu sanktionerades kungens välde genom kröning, varvid monarken invigdes i det av Gud givna ämbetet. Rådsherrar och en kansler dyker upp vid kungens sida.
Men den verkliga omvälvningen ägde rum under åren kring 1250. Gamla kungliga privilegier, såsom rätten att gästa bönder i Västergötland och båda upp östkustens inbyggare till kortvariga krigståg med skepp, omvandlades nu till ett skatteväsen. De bönder som vägrade finna sig i utvecklingen nedkämpades med våld. I flera drabbningar, kupper och utrensningar, kortfattat rapporterade i årböcker och krönikor, pacificerades upprorsmän och maktrivaler. Den nya starka kungamakten, personifierad av män som Birger jarl och hans söner Valdemar och Magnus, lät anlägga borgar på orter som Kalmar, Stockholm, Tavastehus och Åbo. Nya städer grundades. I perifera landsändar flockades stormän till kungens sida för att få del av makten. Gränserna utvidgades. Med hjälp av de skattemedel som flöt in kunde man leja knektar och uppföra palats. Lagar nedskrevs: kungamakten tog ansvar för krig, fred och rättssäkerhet.
Denna ”revolution uppifrån” präglade kungarnas manöverutrymme under hundratals år. Sverige blev ett ordinärt medeltida europeiskt rike med ett maktscenario som kännetecknades av kamp mellan kungahusets medlemmar och oppositionella element inom frälset och kyrkan. Genom att gifta in sig i grannländernas kungahus hoppades man kunna utvidga familjens välde ytterligare, vilket resulterade i vidsträckta personalunioner.
Så skapades Kalmarunionen (1397–1523), resultatet av att Margareta Valdemarsdotter (d. 1412) gjorde sig till härskarinna över hela Norden. En skicklig potentat av Margaretas kaliber kunde utnyttja tillfälligheternas spel och de kungliga resurserna till att dominera samhället på ett sätt som fick mången storman att betrakta henne som farligt maktfullkomlig – men hennes ställning var alldeles för stark för att kunna göra något åt det.
Annat var det med svagare monarker. När kung Karl Knutsson på 1450-talet även han försökte sig på skattehöjning, räfst och krig blev han helt sonika avsatt.
(Artikeln publicerad 2006-01-18)
Läs vidare i NE.se
Kungamakt: Från Magnus till Margareta
http://www.ne.se/rep/kungamakt-från-magnus-till-margareta
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
