Immi Lundin
Medan Sveriges EU-medlemskap under det nya millenniets första år övergick från det retoriskt högspända till ett mera prövande vardagströgt realistiskt tillstånd frodades – kanske föga förvånande – ett litterärt intresse för det småskaliga.
Regionala, lokala eller rent av marginaliserade verkligheter fokuserades i många verk. Ofta kombinerades detta perspektiv med ett påtagligt etiskt intresse för relationer människor och inte minst generationer emellan. Lokal moral skulle kunna vara ett kodord.
Åke Smedberg undersökte i Hässja med underrubriken ”Berättelser från en trakt” sitt eget, den återvändandes, förhållande till sin norrländska ursprungsmiljö. Självbiografi, fakta och fiktion blandas till en platsens poetiska prosa levande med sina frågor om vari förändringarna egentligen består. Anita Salomonsson sökte sig i sin roman I själen förskräckt tillbaka i tiden och diktade kring en verklig norrländsk gestalt, lärarinnan och målarinnan Viktoria Nygren. Viktorias liv ledde inte till något uppbrott men hennes öde säger ändå mycket om den värld och de värderingar som så många, likt jaget i Smedbergs Hässja, så småningom kom att lämna.
Mirja Unge skildrade konflikter inom lokala, lantliga världar i uppbrott. Hennes andra roman, Järnnätter, blev genom gestaltningen av en ung flickas allt annat än fria fall genom urbaniseringens värdesprickor till en vass skärva samtidshistoria. Ann-Marie Ljungberg lämnade i sin andra roman Färjenäs de kringflackande dropouts från trakterna kring nordkalotten som hon skildrade i debuten Resan till Kautokeino och berättar nu i stället om en grupp outsiders försök att bli bofasta i skuggan av den stora bron i den stora staden, där ett kvarglömt kvarter i förfall ger dem en bräcklig hemvist. Platsen är ett Göteborg där Kal och Ada aldrig satt sin fot och där den lokala käckhetsmyt de representerar inte har någon som helst relevans.
Anders Paulrud rörde sig i årets roman också i marginalen. En ensam man på en ensam ö kretsar i Inbjudan till sorg kring hustruns våldsamma död som han ofrivilligt blivit indragen i. I ett stilla efteråt, där det våldsamma inte vill klinga av, ekar frågorna kring det förflutna.
Mellanmänskliga konflikter
Flera författare gestaltade mellanmänskliga konflikter i skuggan av någon form av brottslighet. Theodor Kallifatides och Barbara Voors prövade med Ett enkelt brott respektive Sömnlös sin lycka med ganska regelrätta kriminalromaner medan t.ex. Björn Ranelid, Cilla Naumann och Åsa Lantz lät brotten bli en fond som skärper konturerna kring de skildrade generationsrelationerna.
I Ranelids Min son fäktas mot världen bildar det österlenska landskapet och en brevväxling mellan författaren och hans son ram kring en historia om tidigare generationers fäder och söner och ansvaret för andras liv och död. Cilla Naumann skildrade i Dom ett medelålders väletablerat par, vars värld kommer i gungning när deras framgångsrike son blir misstänkt för ett mord. Splitta nota, titeln på Åsa Lantz roman med ett liknande tema, syftar på en mors försök att förstå sin andel av skulden när hennes son anklagas för mord på en kamrat. Romanen utspelar sig på en värmländsk bruksort där den dominerande industrin sysslar med vapentillverkning. Verkligt våld ställs mot abstrakt.
Uppländsk avfolkningsbygd där storavdelningarna lagt en förlamande hand över gammal lantarbetarsolidaritet utgör bakgrunden i Kjell Erikssons kriminalroman Jorden må rämna. I Aino Trosells Om hjärtat ännu slår – årets bästa svenska kriminalroman enligt Svenska Deckarakademin – byggs intrigen kring ideologiska motsättningar mellan nazister och säkert skildrade vardagsmänniskor på en mindre fabriksort i Dalarna.
Etiska frågor i marginalen
Kerstin Ekmans Urminnes tecken kan ses som ett specialfall av intresset för de etiska frågorna i marginalen. Som ett avsteg från ett stort pågående episkt projekt kan denna tunna bok med hög specifik litterär täthet påminna om Hunden och Knivkastarens kvinna, andra tematiskt intressanta skenbara sidospår i hennes tidigare produktion. I en urminnes tid, innan folk var folk och skrymt var skrymt utspelar sig en kamp där viljan till överlevnad kan visas fram avgnagt ren samtidigt som miljön, karg nordisk natur, skildras med underbar detaljrik realism.
Även litteraturvetaren Lotta Lotass rör sig mellan realism och abstrakt kyla. I hennes debutroman Kallkällan flätas olika episka förlopp samman till en språklig väv av frostglittrande lyrismer. Realismen, som ändå är påtaglig, håller frågan vad det egentligen är som kyler ned det mänskliga livet svävande över textens verkningsfulla mystifikationer.
Mikael Niemi, poet och framgångsrik ungdomsboksförfattare, vann inte bara med sin romandebut Populärmusik från Vittula årets Augustpris, han placerade också med eftertryck tornedalska Pajala på landets litterära karta. Skildringen av hur sextiotalets populärkultur möter denna avsides landsända turnerar kargheten på ett ofta halsbrytande komiskt sätt, som inte utesluter ett stort allvar, t.ex. vad gäller rätten till det egna språket.
En mera centralt placerad marginal är huvudscen i Ylva Eggehorns Liljekonvaljekungen. I denna fristående fortsättning på Kvarteret Radiomottagaren har det blivit sent femtiotal och tidigt sextiotal i egnahemsförorten Älvsjö. Folkhemmet har nått något slags kulmen, solen lyser och ändå drar en skugga fram över de optimistiskt växande trädgårdarna, där alla ännu har varandra kvar. En annan, mer svårbeskrivbar oro än den som patienterna från Långbro sjukhus sprider kring det idylliska mamma-pappa-barnlivet fångas redan i författarens skarpa detaljiakttagelser.
Säkert stärks den av det efterperspektiv hon kan dela med sina läsare, ett samtidsmedvetande som år 2000 också fanns i sedeskildringar av mycket annorlunda familjeförhållanden som till exempel Anita Goldmans Mållös och Pia Hinzes debutroman Baby Blues, böcker som rakt och rappt tematiserar helt andra mamma-pappa-barnförhållanden.
Litterära läggspel
Sökandet efter försvunna föräldrar var ett påfallande vanligt motiv i utgivningen, återkommande i varandra annars mycket olika romaner som t.ex. Stig Hanséns Far väl, Kristian Lundbergs Simpletons böcker, Lars Jakobsons I den röda damens slott, Carola Hanssons Den älskvärde, P C Jersilds Ljusets drottning och Aris Fioretis Stockholm Noir.
Hos Hansén och Hansson är bokens centrala tema den vuxnes försök att efteråt få grepp om en undflyende fadersgestalt. Hos Lundberg och Fioretis är de försvunna fäderna brickor i litterära läggspel där leken med fiktion och tidsatmosfär – hos Lundberg ett malmöitiskt femtiotal och hos Fioretis tjugotalets slut i Stockholm och Berlin – är väl så viktiga. Hos P.C. Jersild blir en mor och hennes mystifierande död upphov till en satir över de närmast förflutna decennierna infogad i en historia med drag av kriminalroman.
Lars Jakobson fick ett genombrott med sin I den röda damens slott, en säkert iscensatt blandning av science fiction och fiktiv dokumentarism där amerikanska avkrokar och döda städer på Mars växlar som bakgrund för ett drama om en på en gång konkret och kosmisk fadersförlust.
Lyrik, prosalyrik och kortprosa
Gunnar D. Hansson, uppfinnare av en egen essäistisklyrisk genre med verk som t.ex. Lunnebok och Idegransöarna, gav helt konsekvent sin diktsamling Förlusten av Norge undertiteln ”Romaner och andra dikter”. Den västkustska platsens ande, den lokala vinkeln fick han att passa som hand i handske till ett på samma gång lärt och lekfullt perspektiv på fiktionen. Mellan Förlusten av Norge och Staffan Söderbloms diktsamling Knittlar, som i medeltida diktform reflekterar över vårt förhållande till naturen, kunde den hugande avläsa ett slags intertextuellt samtal.
Lars Forssell återvände med Förtroenden till lyriken efter många års tystnad. En samlingsvolym med Anna Rydstedts lyrik, Dikter, kändes tillsammans med Jan Olof Ulléns bok om henne, Kära, kära verklighet, som en lika välkommen, om än postum återkomst. Anna Rydstedts perspektiv är stort i det lilla, som himlen över det öländska landskap som var hennes plats på jorden. I en inventering av det lokalas spel med de stora perspektiven i litteraturen 2000 är hennes stämma självklar.
Världen efter kommunismen heter Göran Greiders augustnominerade diktsamling som han i något sammanhang presenterade med orden ”Jag skriver tusenårsskiftesdikter där ord som troligen, kanske, delvis och möjligen är bärande bjälkar. Men det är bara för att släppa in ljuset och mörkret. Vi måste bli modigare nu när vi har blivit svagare.”
Bland årets lyrikdebutanter kan Ann Hallström nämnas. Hennes Det är en frånvaro av steg som knastrar är en blandning av prosalyrik och korta dikter som förmedlar ett opåtagligt men ändå närvarande hot. Helena Ljungström, en annan av årets debutanter, befinner sig med Fåglar och annat i gränslandet mellan lyrik, prosalyrik och kortprosa. Citat ur en autentisk fågelbok växlar mellan lika detaljerade iakttagelser av vardagliga, mänskliga situationer som av detta sammanhang får en egenartad overklighet.
Till årets mera sensibla, genretrogna novellsamlingar kan räknas Eva Mattssons Hundarna i Ask och Johanna Ekströms Vad jag vet om hållfasthet, medan Jonas Gardell, Peter Hagman och Torbjörn Elensky i Oskuld, Skugglegender respektive Myrstack utnyttjade korta prosaformer för skiftande former av samtidssatir.
Verklighetsfiktivisering
Till årets mest uppmärksammade litterära verk hörde inte bara Carina Rydbergs Djävulsformeln och Majgull Axelssons Slumpvandring utan också Agneta Pleijels Lord Nevermore, tre i tid, rum och litterärt anslag mycket olika skildringar av förhållandet man–kvinna.
Rydbergs bok lanserades som av en upprepning av avklädningsnumret från den skandalomsusade Den högsta kasten. Denna gång drabbade emellertid inte verklighetsfiktiviseringen någon fattig, eller rättare sagt inte någon som själv ogillade rollspel i rampljuset. Konstnären Ernst Billgren var Rydberg en värdig motståndare i lusten till offentlig verifiering, och någon moraliserande debatt av klass kring detta att utlämna det privata i offentligheten blev det inte. Knappast någon annan debatt heller.
Majgull Axelsson skildrade den kvinnliga sexualitetens villkor under tre generationer. Ett hus i Roslagen blir en fast punkt i den vindlande historien om tidstypiska underlägen och kvinnors kamp och överlevnadsmod trots allt.
Agneta Pleijel berättar vårt sekels historia genom historien om två polska vänner och kvinnan mellan dem. I tiden spänner Lord Nevermore från epoken före första världskriget och till samtiden, i rummet från Polen till både Australien, USA och Sovjet.
Stort upplagd var också Kerstin Strandbergs återkomst med släkthistorien Tio syskon i en ömtålig historia där rum-tiden omfattar inte bara flera generationer av den halländska företagarsläkten Haverdalius 1900-tal utan också levande och döda, jordiskt och himmelskt liv i en enda saga. Så speglades år 2000 generationernas och värderingarnas växlingar också med fantastikens hjälp.
Kjell Johansson gav sig, efter framgångarna med uppväxtskildringen Huset vid Flon, i årets bok fantasteriet helt i våld. En rövarhistoria var precis vad den heter; en skröna, en rövarhistoria. Om än med förankring i den förortsmiljö runt sjön Trekanten i Midsommarkransen som var den förra romanens spelplats.
Per Gunnar Evander gick mera realistiskt tillväga i sin återkomst med romanen Under samma sol även om den också, som titeln antyder, gestaltar samband människor emellan befriade ur tidens åtskillnad. Ett sådant band finns t.ex. mellan den antytt självbiografiske jag-berättaren och hans morfar.
Destabiliserande underströmmar
I dessa litterära upplösningar av kronologins och rationalitetens överhöghet gick det att förnimma en slags tidstypisk skälvning genom den realistiska prosan, en starkt subjektiv, destabiliserande underström. Vare sig den gestaltades genom skildring av snabba sociala förändringar, passionerade känslor, generationsmotsättningar eller svårförklarliga förlopp av kriminell eller annars mystisk art, tycktes denna känsla lyfta fram en underliggande osäkerhet i själva den samtida livskänslan.
Cecilia Bornäs, en av årets debutanter, fångade denna underström i sin omskrivning av Edgar Rice Burroughs Tarzan ur ett fyndigt genomfört kvinnligt perspektiv i Jag Jane. Bornäs vänder på bilden av kvinnan som den naturen närstående och skildrar sin Jane som den som träget försöker civilisera den kaotiskt växande, groteskt och urskiljningslöst livsalstrande djungeln. Tarzan, av Jane kallad Jean, accepterar däremot denna regellöshet, ger sig hän åt den. Distansen är total, gestalterna i denna nygamla djungelsaga vädjar inte till inlevelse, de provocerar genom perspektivets konsekvens till allegorisk läsning och klaustrofobisk undran vad som egentligen är på gång, vari de hot vi anar egentligen består.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2000
Litteraturåret 2000: Litterärt intresse för det småskaliga
http://www.ne.se/rep/litteraturåret-2000-litterärt-intresse-för-det-småskaliga
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
