Arne Järtelius, aktualitetsredaktör
Ett ord på tyska som kan vara bra att kunna när det gäller rättegångarna mot naziförbrytare är verjähren. Det är en verbform av ordet för år (Jahr) plus förledet ver- som motsvaras av svenskans 'för': verjähren står för 'föråldras', således. Det som inte föråldras när det gäller förintelsen är sanningen – die Wahrheit verjährt nicht – den har bara alltför ofta en förmåga att ibland låta vänta på sig lite väl länge.
För närvarande – i dagarna 65 år efter att Auschwitz befriades – pågår i München en rättegång mot John (Ivan) Demjanjuk. Han står anklagad för delaktighet på morden av 27 900 judar i förintelselägret Sobibor 1943. John Demanjuk är 89 år gammal och svårt sjuklig. Av den anledningen kan rättegången mot honom i salen för jurymål på Landesgericht München II på Nymphenburger Strasse pågå bara två gånger 90 minuter om dagen. Men sanningen när det gäller brott mot mänskligheten har inget sistadatum.
 |
| PAUL KERN/CORBIS SYGMA/SCANPIX |
| John Demjanjuk i Israel 1992. |
Lång vägs färd
Fortfarande återstår många bödlar från nazisternas koncentrationsläger att ställa inför rätta. De flesta av dem som fortfarande är i livet kommer förmodligen att kunna ta med sig sina hemligheter i graven. Men än är det inte för sent. Förra året stod den 88-årige Heinrich Boere inför rätta i tyska Aachen för mordet på tre civilister. I München dömdes förra året Josef Scheungraber (90) till livstids fängelse för att under kriget ha givit order om en massaker på tio italienska bergsjägare. Sedan 30 november 2009 pågår i München rättegången mot John Demjanjuk. Den väntas pågå till 6 maj i år.
I 32 år efter andra världskrigets slut lyckades John Demjanjuk (född Ivan Demjanjuk, men han bytte förnamn i samband med att han blev amerikansk medborgare under 1950-talet) hålla sig undan rättvisan. Direkt efter kriget uppträdde han som nazistoffer, fick statligt tyskt understöd och hjälp att som flykting ta sig till USA för att bygga upp en ny existens. Men 1977 blev han igenkänd som ”Ivan den förskräcklige”, som agerat bödel vid gaskamrarna i förintelselägret Treblinka i Polen. År 1981 slår en domstol i USA fast att Demjanjuk är den utpekade personen, och fem år senare utlämnas han att ställas inför en domstol i Israel. 1988 döms han av domstolen till döden, men fem år senare upphävs den domen av Israels högsta domstol då nytillkomna dokument visat att han inte var ”Ivan den förskräcklige”.
Tillbaka i USA får Demjanjuk tillbaka sitt amerikanska medborgarskap. Han lever i frihet hos sin son i Cleveland, Ohio, under några år, men 2002 kommer sanningen åter i kapp Demjanjuk, och sedan 2005 har det varit möjligt att utlämna honom till ett annat land. Men rättvisan har malt långsamt, och först i mars 2009 utgick en häktningsorder för Demjanjuk från en domstol i München. Den 12 maj 2009 nådde John Demjanjuks långa resa tillbaka till det förflutna sin slutstation hos rättvisan i Tyskland.
 |
| ZST Ludwigsburg/EPA/SCANPIX |
| John (Ivan) Demjanjuks ID-handling av vilken framgår att han befann sig i Sobibór 1943. |
Igensopade spår
I samband med Aktion Reinhard (uppkallad efter chefen för säkerhetspolisen, Reinhard Heydrich) inrättades tre utrotningsläger. Det var lägren i Belzec, Sobibór och Treblinka (ett fjärde liknande läger tillkom med Kulmhof) samtliga belägna i Polen. Det var ganska små läger med 25–30 tyska tjänstemän som vid sin sida hade 100–150 så kallade trawniki, ett namn dessa tidigare sovjetiska krigsfångar – Demjanjuk togs till fånga i maj 1942 – fått efter platsen där de fått sin träning, arbetslägret Trawniki (totalt utbildades omkring 4 800 trawniki). Vidare fanns i dessa läger aldrig mer än hundratalet judar verksamma som tvångsarbetare. Det betydde i klartext att 99 procent av de judar som skickades hit mördades i gaskamrarna inom timmar efter att de anlänt. Under den korta tid som dessa läger var i funktion – Belzec stängdes i december 1942, Treblinka och Sobibór hösten 1943 varvid alla spår efter dem sopades bort – mördades mer än 1,5 miljoner judar (i Kulmhof mördades 152 000 judar). Det framkom vid förhör under rättegången med historikern Dieter Pohl, verksam vid Münchner Institut für Zeitgeschichte (Pohl medverkar f.ö. i den i år utgivna Concentration Camps in Germany redigerad av Caplan & Wachsmann med uppsatsen ”The Holocaust and the Concentration Camps”).
Det var i Sobibor som John Demjanjuk anklagas för att ha varit verksam. Hans uppgift ska ha varit att driva judarna vidare in i gaskamrarna så snart de stigit eller släpats av de tåg som fört dem dit. Det finns inga vittnen i liv – endast 150 personer överlevde från de tre utrotningslägren efter kriget – som kan peka ut Demjanjuk. Det är inte mycket som finns kvar som pekar ut Demjanjuk och hans verksamhet. En viktig pusselbit är ett identitetskort med hans namn och ett fotografi. Av ID-handlingen, ”Dienstausweis Nr. 1393” och utställt av SS, framgår att Demjanjuk skickades till Sobibór 27 mars 1943. En ukrainare – det är även Demjanjuk – som var verksam i Sobibór samtidigt med Demjanjuk har pekat ut honom, men det vittnet avled 1985. Thomas Blatt, som överlevde Sobibór, har för domstolen berättat om vad som tilldrog sig i lägret, men han säger sig inte komma ihåg Demjanjuk. Det återstår att se om det räcker för juryn i München, som utöver olika dokument om lägret i Sobibór och om nazisternas utrotningspolitik i allmänhet även ska höra ett antal Nebenkläger (’medanklagare’). De senare är anhöriga som har släktingar som mördades i Sobibór.
Sanning och konsekvens
Det dröjde ända till 1958 innan tyska staten straffrättsligt började ingripa mot nazistförbrytare. Den första stora nazisträttegången i Tyskland (dåvarande BRD) hölls i början av 1960-talet (Auschwitzprocesserna) och därefter 1975–81 (Majdanekprocesserna). Den senaste stora nazistprocessen i Tyskland hölls 1992 i Stuttgart mot SS-mannen Josef Schwammberger, som dömdes till livstids fängelse för mordet på 650 personer (Tyskland tillämpar inte dödsstraff). Nu är det dags igen.
John Demjanjuks advokat Ulrich Busch hävdar att det brott hans klient är anklagad för är preskriberat (verjährt). Vidare menar han att Demjanjuk tvångsdeporterats från USA och att den tjänst Demjanjuk skötte var som tvångskommenderad krigsfånge; med andra ord: Demjanjuk är själv att se som ett offer för nazisterna. Det har fått advokat Busch att upprepade gånger kräva att rättegången ska ställas in. Advokatens påståenden är sådana som både rätten och i ämnet koncentrationsläger sakkunniga anser inte på någon punkt har giltighet i det här fallet.
Två i dag äldre herrar som lyckades undkomma Sobibor har uppträtt i rätten i München. En av dem, Thomas Blatt, sade: ”Vi grät aldrig i Sobibór. Den som grät blev skjuten.” Blatt står även som medanklagare vid rättegången mot Demjanjuk. Hans föräldrar och yngre bror mördades i Sobibór. Till Süddeutsche Zeitung säger han (19 januari 2010): ”Det är inte hämnd jag vill ha. Jag söker efter rättvisa. Och sanning. Det är viktigt för kommande generationer att Sobibor inte faller i glömska.” Med andra ord: Vi får inte glömma och, som ju det tyska ordspråket lyder, die Wahrheit verjährt nicht. Rättvisa ska skipas oavsett när brottet skedde eller hur gammal den misstänkta hunnit bli.
Externa länkar: Tema Demjanjuk (Süddeutsche Zeitung), Simon Wiesenthal Center, Zentrale Stelle zur Aufklärung nationalsozialistischer Verbrechen (Ludwigsburg)
När sanningen måste fram
http://www.ne.se/rep/när-sanningen-måste-fram
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
