Obesvarat liv

Arne Järtelius, aktualitetsredaktör

Året är 1977. Hösten börjar anas i den fortfarande varma Parisluften. Inne i sin stora våning på Avenue Georges Mandel gör sig den 53-åriga Maria Callas klar för att gå på en i raden av mottagningar. Hennes alltiallo Bruna Lupoli kommer med en Chanelkappa, men blir tillrättavisad: ”Det ska vara en kappa från Biki!”. På väg ut vänder sig Callas mot publiken och börjar spela upp epilogen till ett kort men mycket innehållsrikt livs historia.

Rollen som Maria Callas spelas av Rikard Wolff på Stockholms stadsteater i pjäsen Maria Callas – obesvarat liv av Lucas Svensson. I samband med urpremiären på stycket får NE:s utsände en intervju med dramatikern Lucas Svensson.

Rikard Wolff som Maria Callas på Stockholms stadsteater.

MATS BÄCKER/STOCKHOLMS STADSTEATER

Husdramatik

Den som inte känner till Lucas Svensson ska veta att han är född 1973 i den inte så stora byn Olseröd i östra Skåne, är utbildad på Dramatiska Institutet i Stockholm och att han har en lång rad pjäser både bakom och framför sig. Hans pjäser har satts upp på ett flertal scener i Sverige med Dramaten som huvudscen. Det senare inte minst beroende på att han var husdramatiker på just Dramaten under sju år (2003–10). Nyligen avslutade han en dramatisering av Gamla Testamentet för Radioteatern. Efter den står en pjäs om Olof Palme på programmet för Stockholms stadsteater och därefter kommer han att synas i några olika sammanhang på Göteborgs stadsteater.

Pjäser med ett biografiskt motiv kan kanske sägas vara ett signum för Lucas Svenssons œuvre så här långt kommen i karriären. Bland de av honom i pjäsform biograferade finns Stig Dagerman (Strömming på Cattelin), Klaus och Erika Mann (Klaus ont Erika) och Gustaf Gründgens (Sympati för djävulen). Och så nu Maria Callas.

– Att jag valde att skriva om Maria Callas berodde dels på att jag sökte efter något slags uppföljning till pjäsen om den tyska skådespelaren Gustaf Gründgens, dels för att jag älskar opera, och Rikard Wolff och jag hade under en längre tid talat om att göra något tillsammans om just Maria Callas. Vad jag ville komma åt med henne var att skildra en person som var besatt av sin konst. Hon var någon som i princip kunde göra vad som helst för den. För att kunna göra det var hon tvungen att försaka andra ting i sitt liv. Tragiken i Maria Callas liv inträder när hon i början av 1960-talet – hennes karriär som operasångerska var då redan över – blir lika besatt av att vara älskarinna till en person som Aristoteles Onassis. Där fanns något som jag var djupt intresserad av.

Men det stannade inte med sången och kärleken för Lucas Svensson när det gällde Maria Callas. Hon hann med ganska mycket under sin ganska kort utmätta tid – 1923–77 – på jorden. Dit hörde uppväxten i en lätt dysfunktionell familj, den lika exceptionella som korta karriären som operasångerska, divalaterna, äktenskapet 1947 med den dubbelt så gamla italienaren Giovanni Battista Meneghini och den skvalleromsusade relationen med den grekiska skeppsredaren Onassis.

– Maria Callas plågade relation till sin mamma var också något att ta på. Hon kan lite slappt ses som en person som vill bli något genom sin berömda dotter, men riktigt så enkelt var det inte. Jag tror att hatet mellan mor och dotter grundade sig i att de båda älskade samma sak: musiken. Det fanns med andra ord en hel del att ta fasta på när det gällde att dramatisera Maria Callas liv.

Lusthusskapelse

Outgrundliga sägs en del vägar vara. Lucas Svensson hörde i slutet av 1980-talet ett radioprogram där Rikard Wolff talade sig varm för den franska dramatikern Bernard-Marie Koltès samtidigt som han hade med musik med Maria Callas. Det gjorde att den tidens wagnerian Svensson – i vilket operaläger han i dag befinner sig frågade jag aldrig – fick upp ögonen för verdianen Callas. När Svensson många månvarv senare började tala med Wolff om att göra något om Maria Callas visade det sig att Wolff, som 1988 gestaltade en Mrs. Constable i pjäsen Lusthuset på Unga Klara i Stockholm, gärna åter skulle vilja gestalta en kvinna på scenen.

– Det såg jag som en bra idé när det gällde Callas, säger Lucas Svensson. Med henne var det ju på det sättet att hon under hela sitt liv konstruerade sin egen person. Hon byggde konstnären Callas. I sitt äktenskap med Meneghini konstruerade hon hemmafrun Maria Callas och han i sin tur koncipierade henne som diva, la diva assoluta. När Callas skulle göra Medea insåg hon att hon var för tjock – ”Vem tror att en kvinna utan käklinje har ihjäl sina egna barn?” – varvid hon går ner hela 52 kg i vikt och blir som Audrey Hepburn.

In på scen kommer Rikard Wolff. Svart klänning, långt svart hår, halvhöga skor, läppstift och nagellack. Han bär glasögon – ömsom för att se bättre, ömsom för att med mörka glas se bättre ut – och rör sig som en kvinna. Den person han konstruerar på scen är den kvinna Maria Callas en gång skapade.

– Rikard skapar en kvinna på scenen, en kvinna som accentuerar ett visst slags kvinnlighet eftersom ingen gest kommer naturligt för honom, allting är artificiellt skapat.

Med en man i rollen som Maria Callas blev det, säger Lucas Svensson, enklare att skriva pjäsen om henne. Med en man i huvudrollen blev det en naturlig förskjutning i hela projektet för honom. Med en kvinna i samma roll hade det kanske inte ens blivit någon Maria Callas – obesvarat liv.