Pajas, politiker och moralist

Arne Järtelius, aktualitetsredaktör

Det finns många Gustaf Fröding att välja mellan. 2010 var det 150 år sedan han föddes, och i år är det 100 år sedan han dog. 1885 debuterade han som journalist. 1891 skedde bokdebuten med Guitarr och dragharmonika. 1896 var han föremål för ett sedlighetsåtal som han förvisso blev friad från men som ytterligare ansatte hans redan dåliga hälsa. Än höjde arbetarrörelsen honom till skyarna, än var det borgerligheten som kramade Fröding.

NE:s utsände träffar litteraturprofessor Dag Nordmark på campus till Karlstads universitet en vintrig och kall dag för att få lära sig mer om Fröding i allmänhet och om Fröding som journalist i synnerhet.

Striden om ett författarskap: Begravningen

Dag Nordmark beskriver Gustaf Frödings begravning 12 februari 1911 som det närmaste en furstebegravning man komma kan. Kungahuset var på plats, liksom regeringen, den intellektuella eliten, olika studentkårer och arbetarrörelsens toppar. ”Det var utomordentligt påkostat och storslaget”, enligt Nordmark som har gjort en fältstudie med utgångspunkt i Frödings död: ”Striden om ett författarskap” (ingår i Möten med Fröding redigerad av Dag Nordmark och ingående i Gustaf Fröding-sällskapets skriftserie XL).

För att börja vid slutet så uppstod direkt efter Frödings död 8 februari 1911 en kamp mellan Stockholm, Uppsala och Karlstad om var han skulle begravas. Värmland med residensstaden Karlstad såg (och ser) Fröding som landskapets store son, varför det var självklart att han skulle få sin sista vila där. Det senare framgick inte minst tydligt i samband med 150-årsjubileet 2010 som blev en mycket värmländsk angelägenhet. Som huvudstad tyckte (och tycker) Stockholm att man hade/har någon sista rätt till var och en berömdhets död, men det blev till sist Uppsala och Uppsala gamla kyrkogård som gick segrande ur striden. I Uppsala bodde och verkade Fröding under många år. I Uppsala fanns hans syster Cecilia fortfarande i livet efter hans död, och hon ville definitivt att han skulle finnas kvar där. Till det kan väl läggas att kyrkogården i Uppsala med tiden blivit något av ett svenskt panteon med – numera – berömdheter som Per Daniel Amadeus Atterbom, Erik Gustaf Geijer, Dag Hammarskjöld, Axel Hägerström, Hedvig Posse, Vivi Täckholm och Carl David af Wirsén.

Det som skapade uppståndelsen (!) i samband med Frödings död var att han av sin samtid uppfattades som en av de allra största svenska skalderna. Till det ska läggas, menar Nordmark, att han hade ett bredare publikt genomslag än generationskamrater som Heidenstam, Karlfeldt och Levertin. De senare var självklart uppskattade, men talar man publikt genomslag så stod Fröding i en klass för sig. ”Fröding levde på många olika sätt i ett antal olika kretslopp.” Det senare gällde inte minst genom tonsättningarna av hans poesi. Man kunde sin Fröding vid den här tiden. Till det ska självklart också läggas att Fröding inte enbart var en författare för den bildade borgerligheten utan även såväl för arbetarklassen som för den liberala vänstern.

Efter begravningen fick Sveriges riksdag för sig att även den skulle hylla minnet av Fröding. Senast det hänt var i samband med Johan Ludvig Runebergs död 1877. Efter Fröding har det aldrig hänt. Hyllningen gjordes genom att talmannen i respektive kammare höll en kortare parentation med ledamöterna stående i bänkarna. Men, och här visar sig hur arvet efter Fröding kunde yttra sig, det fanns ett antal riksdagsmän som i protest vägrade att resa sig under hyllningen av Fröding. Skandal! Detta drog i gång en debatt i tidningarna. Tillfrågade om sitt tilltag hänvisade samtliga riksdagsmän som förblivit sittande till Frödings samling Stänk och flikar (1896) med dikten ”En morgondröm” som, menade de, visade att Fröding var en ungdomens förförare. ”Där fick man klart för sig att det fortfarande var något kontroversiellt med Fröding och att inte alla ville sluta honom till sin barm eller ta honom i sina armar.” säger Dag Nordmark avslutningsvis.

På bilden ses Gustaf Fröding från 1890.

GIDLUNDS FÖRLAG

Striden om ett författarskap: Journalisten

Dag Nordmark, nyligen emeriterad professor i litteraturvetenskap vid Karlstads universitet, utkom förra året med boken Pajas, politiker och moralist: Om Gustaf Frödings tidningstexter 1885–1896 (till den ska läggas den av Nordmark samtidigt utgivna De glömda texterna: Journalistik av Gustaf Fröding i Karlstads-Tidningen 1885–1894). Den tes han i den förstnämnda boken med framgång drive är att den som i grunden vill förstå och rätt uppskatta Frödings författarskap i allra högsta grad ska ta med hans journalistik. Den bedrev han under elva år med Karlstads-Tidningen som främsta mottagare av alstren, som enligt Nordmark omfattar omkring 400 artiklar.

”Fröding är ett språkligt geni”, enligt Dag Nordmark, ” och det kan man vara även på en landsortstidning.” Men att det skulle vara fallet tog det lång tid för litteraturforskningen att (vilja) inse. I stället har ända in på senaste tid Frödings journalistik bland litteraturvetare gällt som lågstatustexter. Anledningen till det sättet att se på tidningstexter är enligt Nordmark antingen att man såg de texterna som inget annat än brödskrivande, och hur sådant skriveri ser ut menar vi oss ju veta, eller så var det på det viset att tidigare generationer litteraturforskare helt enkelt inte hade koll på hur tidningstexter fungerar. ”Jag menar att man måste hitta en läsart för att kunna förstå Frödings journalistik. Det gäller att inse att texterna är genrepräglade och att se vilka regler som gäller för olika genrer för att kunna läsa dem med behållning.”

Enligt Dag Nordmark låg det också liksom ett romantiskt filter mellan poeten Fröding, ”tillvarons utlänning” och vardagslivets främling – sådana går som bekant inte till jobbet på några bestämda tider – och den journalist han såg sig som och försörjde sig som under mer än ett decennium. Det är en uppfattning som reproducerades under en lång följd år och i biografi efter biografi. ”Min hållning är i stället att Fröding inte blir en sämre lyriker av att man samtidigt erkänner att han bitvis var en lysande journalist.”

Dag Nordmark sammanfattar Frödings journalistbana på följande sätt: ”Han är mångsidig, vilket var ett krav på den här tiden för den som var verksam på en liten landsortstidning. Det var ju i princip tre personer som skrev Karlstads-Tidningen under Frödings tid. Fröding var produktiv i många genrer – också det ett tidens krav – och det som kan överraska en sentida granskare är att Fröding kan sitta och skriva inititerade reportage om sådant som tysk inrikespolitik eller unionsfrågans utveckling. De texter som framför allt levt kvar in i senare tid är av det lite lättare slaget med satir, parodi och karikatyr. Lägg till det att Fröding hade ett antal hatobjekt som han med uppbådande av sina allra elakaste formuleringar gav sig på så snart anledning fanns. Till de senare hör Curry Treffenberg och Karlstadsbiskopen Anton Niklas Sundberg.”

Fröding hade långt gångna tankar på att fortsätta inom tidningsvärlden, men sjukdomar kom i vägen ovanpå vilket självklart ska läggas Frödings karriär som poet. Det är en annan historia, även om den som förde pennan och ledde tanken var exakt densamme.

Striden om ett författarskap: Låt Fröding vara Fröding

Nyligen utkom Per I. Gedin med det lilla häftet Varför får Heidenstam inte vara den han är? Häftet beskrivs av författaren som en filippik, dvs. ett skarpt angrepp i tal eller skrift. Gedin utkom häromåret med Verner von Heidenstam: ett liv (2006). Under arbetet med den kom han fram till att synen på just Heidenstam efter hans död var unik. ”Som ingen annan svensk författare utsattes han gång på gång av kritiker och litteraturforskare för ett moraliskt fördömande, som i sin tur har färgat av sig på hans verk.” Det är den synen och hur den fortplantat sig genom åren som Gedin ger sig på i sin skrift. De i skriften angripna kommer säkert att höra av sig – inte minst kommer det att kunna gälla Gedins sätt att använda källkritik – Gedin har definitivt en poäng när det gäller hur eftermälen i olika sammanhang skapas och efterapas.

När det gäller Gustaf Fröding får man med Dag Nordmarks Pajas, politiker och moralist lite samma känsla som den Gedin förmedlar om Heidenstam. Det finns en annan Fröding än den gängse av den akademiska forskningen skildrade Skalden och Vismakaren. Där finns också Journalisten, som det nu kan vara hög tid att i ett samlat porträtt förena med den sedan länge förhärskande Frödingbilden. Låt Fröding vara Fröding!, med andra ord.

Länkar