Picassos nya kläder

Arne Järtelius, aktualitetsredaktör

Nya perspektiv, vinklar och synsätt är alltsomoftast intressanta att ta del av. Det kan bli spännande och sinnesöppnande möten som: ”Det hade jag ingen aning om!” ”Den som hade trott något sådant!” Men det kan också resultera i lite smått besvikna suckanden och stönande som: ”Jag tror inte det.” ”Nej, så är det nog inte riktigt tänkt.”

I förra veckan öppnade Louisiana Museum of Modern Art i Humlebæk utanför Köpenhamn utställningen Picasso: Fred & Frihed, som skildrar en socialt engagerad, fredsälskande och samhällsmedveten Picasso. Den kommer närmast från Albertina i Wien för att ursprungligen ha stått på Tate Liverpool. Vad den tematiskt sett erbjuder är definitivt ett nytt ljus att placera Picassos konst i, men skulle det resultera i spänning eller i stön?

Pablo Picasso med blomma i håret på Rivieran 1949.

TIME LIFE PICTURES/GETTY IMAGES/ALL OVER PRESS

Nytt häng

Utställningen – med Lynda Morris, curator vid Norwich Gallery, som idégivare – är baserad på flera års studier och sägs bygga på fynd av nytt arkivmaterial. Den vägen har man tecknat bilden av en socialt och politiskt engagerad Picasso under tiden efter andra världskriget och fram till hans död 1973. Som inledning till utställningen kan man på väggen in läsa: ”Den här utställningen ger nya aspekter på Picassos motiv som bildskapare.” I den omfattande utställningskatalogen – redigerad av Lynda Morris och Christoph Grunenberg – förstärks det påståendet ytterligare: ”Utställningen Picasso: Fred och frihet avslöjar en radikalt annorlunda figur mot den som ofta redovisas i historiska genomgångar av Picassos verk.”

För att ytterligare understryka det påståendet citeras i Louisianas lilla vårkatalog vad Picasso 1944 lär ha sagt till en journalist: ”Är det ens möjligt att isolera sig från andra och det liv de på ett så rikt sätt för? Med vilken upphöjd och elfenbenstornsaktig attityd ska det i så fall göras? Måleri handlar inte enbart om att dekorera väggarna i lägenheter. Det är ett sätt att bedriva ett offensivt och defensivt krig mot fienden.”

Utställningen inleds med Likhuset. Den är tillkommen 1944–45, målad i grisaille, dvs. monokromt, och påminner i kompositionen om Picassos Guernica (1937) till vilken den för övrigt är att se som en uppföljare. Tilläggas kan att den är ofullbordad. Efter det kan vi vandra runt i Picassos värld utifrån åtta centrala teman i Picassos politiska konst efter andra världskriget. Det handlar där om sådant som stilleben med döden som motiv, fredsduvor, stridstuppmotiv, Medelhavet, Picassos egen version av målningar av Delacroix, Poussin och Manet, krig & fred samt mödrar & musketörer. Här finns även affischer från olika vänsterpolitiska världskongresser, samtliga med Picassos fredsduva som symbol, och tidningssidor illustrerade av Picasso (hans karikatyrlika bild av Stalin publicerad i Les Lettres Françaises i samband med dennes död 1953 ledde till ett ramaskri från det franska kommunistpartiet). Till det kan läggas 90 minuter av den tre timmar långa och sevärda dokumentären 13 dagar i Picassos liv (1999) som visas varannan timme i museets biograf.

Hur kan man förhålla sig till detta?

Pablo Picasso på ett foto från 1949.

TIME LIFE PICTURES/GETTY IMAGES/ALL OVER PRESS

Gammalt gäng

Det man kan fråga sig när man går omkring på Louisianas Picassoutställning är: Hur politisk var Picasso, egentligen? Hans bild av Guernica brukar med rätta räknas till de emblematiska politiska konstverken, men den gjordes redan 1937 (och får inte till något pris flyttas från sin plats i Museo Reina Sofía på Paseo del Arte i Madrid). Vad hände därefter med Picassos konst? Fortsatte han att vara politisk eller kom det annat emellan? Vad gjorde han under nazisternas ockupation av Paris?

Louisianautställningen tar sin början 1944. Samma år gick Picasso, som under hela andra världskriget uppehållit sig i Paris dit han kom redan 1904, med i det franska kommunistpartiet. Det låter ju som ett politiskt ställningstagande så gott som något, men i Picassos fall ska det kanske tas med en nypa salt. Tillfrågad var han stod under åren som ledde fram till spanska inbördeskriget svarade Picasso att han, eftersom han var spanjor och Spanien var en monarki, var rojalist. D.H. Kahnweiler, Picassos gallerist, gode vän och socialist, har påstått att Picasso var det mest apolitiska människa han någonsin träffat: ”Hans kommunism är helt opolitisk. Han har aldrig läst en rad av Marx eller Engels heller, för den delen. Hans kommunism är sentimental… En gång sade han till mig: För mig är kommunistpartiet de fattigas parti.”

Jag beser Louisianas Picassoutställning med författaren och Picassoexperten John Richardson. Han har inte mindre än tre band om Picassos liv på sitt samvete – än så länge har han kommit fram till 1932 – men till Louisiana tar jag enbart Richardsons essä i New York Review of Books från november 2010 med titeln ”How political was Picasso?” i handen. Enligt den verkar det inte vara mycket annat än kejsarens nya kläder som ställs ut i Humlebæk.

• ”Utställningen innehåller ett flertal apolitiska målningar.” Till dessa räknar Richardson Picassos variationer på Delacroix, Pousin, Manet och Velázquez (en parafras på den sistnämndas Las Meninas fanns med i Liverpool, men finns inte att bese på Louisiana).

• ”Utställningen inkluderar en massa kitsch, hans duvor, som ofta visades i samband med olika kommunisttåg, inklusive. Picassos förmåga att ge kitsch en paradoxal vinkel finns inte att upptäcka på utställningen.”

• ”Lynda Morris ’rika utbud av originellt och okänt material’ är varken originellt eller okänt.”

• Att, som Lynda Morris gjort i en intervju, påstå att Picasso var en feminist, detta med hänvisning till att han donerade verk till några kvinnoorganisationer, tycker Richardson är rent nys. ”Hans konst berättar en annan historia.” Att Picasso därtill, enligt samma källa, var misogyn, talar enligt Richardson inte heller för någon djupare sittande feminism.

• Picassos inträde i franska kommunistpartiet ser Richardson mer som ett uttryck för att han behövde en ny familj att ty sig till än några djupare sittande övertygelser. ”När kvinnan i Picassos liv blev en annan, så förändrades samtidigt allting annat.” Vid den här tiden levde Picasso samman med den vänsterintellektuella Françoise Gilot. Efter henne kom Jacqueline Roque, som inte hade någon tid över för kommunism.

• Beträffande Louisianautställningens huvudnummer – Likhuset – säger Richardson: ”Eftersom ämnet saknade rädslan och den stimulus som en specifik händelse kan ge, lyckas inte Likhuset övertyga. Det är inte att undra på att Picasso lämnade den ofullbordad.”

Om John Richardson har rätt när det gäller Picassos politiska måleri sådant det skildras på Louisiana eller om det i stället är Lynda Morris är för var och en att kunna bilda sig en uppfattning om. Fred & Frihed finns att beskåda till och med slutet av maj. Den som har tid och tillfälle kan fråga Lynda Morris själv vad hon tycker i samband med en föreläsning hon håller på museet 2 mars.