Skärtorsdagen har sin grund i ordet skära med betydelsen 'göra ren'. Det var på skärtorsdagen som Jesus tvättade lärjungarnas fötter och instiftade nattvarden. Dagen infördes i kyrkoåret under 300-talets andra hälft och firas bl.a. som en försoningsdag för botgörare.
I Sverige var skärtorsdagen helgdag fram till 1772. I 1986 års evangeliebok har den åter egna texter och böner. Den har haft stark ställning som nattvardsdag, med en mässa präglad av ljus högtidlighet. Altaret avkläds ofta sin liturgiska utstyrsel som avslutning på gudstjänsten och som förberedelse för långfredagen. I svensk frikyrklighet kallas skärtorsdagens nattvardsgudstjänst ofta getsemanestund.
I romersk-katolska kyrkan vigs denna dag de heliga oljorna – att användas för smörjelse – i en särskild mässa. Till skärtorsdagen knyts olika kyrkobruk, bl.a. fottvagning.
I svensk folklore har skärtorsdagen varit framför allt tidpunkten för häxornas blåkullafärder. För att inte kvastar och ugnsrakor skulle användas av häxorna att rida på brukade man gömma undan sådana redskap samt skydda sina kreatur genom att måla kors eller pentagram på lagårdsdörrarna. I samma syfte kunde påskeldar tändas även på skärtorsdagsnatten, och man sköt gevärsskott i luften samt höll skorstensspjället stängt för att inte locka till sig flygande häxor.
Sist upp ur sängen den här dagen kallades för ”skärtosen”.
(Artikeln publicerad 2003-04-10)
Skärtorsdagen
http://www.ne.se/rep/skärtorsdagen
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
