Arne Järtelius, aktualitetsredaktör
Med valet 2007 av Göran Perssons efterträdare fick Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) sin nionde partiordförande sedan partiet grundades för snart 120 år sedan. Valet av Mona Sahlin gjorde att hon blev partiets första kvinnliga ordförande efter idel män på posten.
Längst tid på ordförandeposten hos socialdemokraterna har Tage Erlander med 23 år, tätt följd av Per Albin Hansson med 21 år och Hjalmar Branting med 18 år. Olof Palme hann med 17 år på posten. Senare års S-ledare – en Ingvar Carlsson och en Göran Persson – klarade bara av drygt varsitt decennium på den med tiden alltmer utsatta och arbetstyngda posten.
 |
|
Socialdemokratiska partiledare genom tiderna. |
|
SCANPIX |
Ordförandeval
Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP (av det äldre namnet Socialdemokratiska Arbetare-Partiet), grundades 1889, men det skulle dröja nästan 20 år innan partiet med Hjalmar Branting fick sin första av en partikongress valda ordförande. Det betyder inte att partiet saknade ledare, snarare att man inte ansåg att en enda front- eller portalfigur var av så stor betydelse. I stället tillämpades ett kollektivt ledarskap inom SAP genom partiets verkställande utskott (VU).
I Socialdemokratiska partistyrelsens redogörelse för år 1900 (de finns att tillgå på Arbetarrörelsens arkiv) står att läsa: "Vid verkställande utskottets konstituering och efter antagen arbetsordning valdes till ordförande herr C.G.T. Wickman." Han är med det att anse som SAP:s förste ordförande. Året därpå blev Wickman partisekreterare och i hans ställe inkallades August Palm i VU. Av VU:s protokoll framgår inte vem som var dess ordförande under 1901, men av VU-protokollet från ett möte den 15 april 1902 framgår att "valdes till ordförande herr C.E. Tholin". I den funktionen skriver han också under VU-protokollen de närmast följande åren. Vid partiets sjätte kongress 1905 fick Claes Emil Tholin vid valet till VU flest röster (142). Det var två röster mer än för den andraplatsplacerade Hjalmar Branting.
Uppgifterna ovan stämmer inte överens med vad Åsa Linderborg skriver i sin avhandling Socialdemokraterna skriver historia (2001). Hon säger där: "Formellt sett var C.E. Tholin SAP:s förste partiledare, även om hans uppgifter i den lösligare organisationen i huvudsak var administrativa." Protokollen ger, som framgick ovan, en något avvikande uppfattning.
SAP:s första kongressvalde ordförande var – därom råder full enighet – Hjalmar Branting och året var 1908. Här finns det med större ackuratess anledning att citera Linderborg: "Ambitionen att göra Branting till en naturgiven ledare har medfört att andra fått sina insatser snävare bedömda eller blivit helt utraderade ur partihistoriken. (...) För att inte förta effekten av Branting som den allra första ledaren, återfinns Tholins namn mycket sällan." Tilläggas kan att Wickmans namn är ännu mer sällan förekommande som partiordförande.
Personkultfigurerna
Det mycket begränsade antalet ledare inom SAP sedan grundandet för snart 120 år sedan har gjort att ljuset på de få som blivit utvalda fallit desto starkare. När Göran Persson valdes av kongressen 1996 var han den i ordningen blott sjätte kongressvalda ordföranden på nästan 90 år vilket ger ett högt genomsnitt på mandattiden för hans föregångare.
Hjalmar Branting är den enda partiledare inom socialdemokraterna som valts utan att ifrågasättas på någon nivå inom partiet (att han ganska snart efter att ha valts kom att ifrågasättas av bland andra ungsocialisterna, är snarast att se som konsekvent). Branting kallades redan i samband med att han valdes till partiordförande för hövdingen, och det är ett epitet som fortfarande till stor del lever kvar inom socialdemokratisk historiografi.
Även Brantings efterträdare som partiordförande, Per Albin Hansson, titulerades hövding för att under andravärldskrigsåren växa till att bli "hela folkets hövding", men detta var, i synnerhet till en början, kanske främst att se som ett utslag för att han tagit över Brantings fallna hövdingemantel.
Som någon självskriven ledare att efterträda Branting vid dennes frånfälle 1925 framstod Per Albin Hansson (PAH) definitivt inte. Förvisso utsågs han vid Brantings död av partistyrelsen till dess ordförande, men det var först 1928 som han blev kongressvald partiordförande. Anders Isaksson, en journalist och historiker som står vid sidan av de officiella och officiösa skildrarna av Per Albin, porträtterar honom i sin fyra band omfattande skildring som en stenhård karriärist som inte drog sig för lumpna intriger för att komma dit han ville. Malisen brukar om PAH säga att det under 1910-talet endast var socialdemokratiska kvinnoförbundets styrelse som han frivilligt avstod ifrån att ingå i.
Att sedan Per Albin med tiden – och inte minst av tidens tryck och omständigheter – lyckades förvärva epitetet landsfader är en annan historia.
"Världens längste statsminister"
Den 6 oktober 1946 dog Per Albin Hansson genom slaganfall sedan han sent om natten stigit av spårvagnen hemma i Ålsten. Fem dramatiska dagar senare hade socialdemokraterna fått en ny partiordförande och Sverige begåvats med en ny statsminister. Om valet av efterträdare till Hjalmar Branting av olika skäl tonats ned i den officiella historieskrivningen fick valet av Per Albin Hanssons efterträdare desto större uppmärksamhet, inte minst i medierna med tidningen Expressen, som lyckades få ett scoop på en herrtoalett, som främsta källa.
Valet av PAH:s efterträdare stod mellan Gustav Möller och Tage Erlander. Möller ansågs väl allmänt och inte minst av sig själv vara den mer eller mindre givne efterträdaren som partiordförande. Han hade varit både socialminister och handelsminister i Per Albins ministärer och han betecknade sig själv som spjutspetsen i välfärdsbygget. Erlander hade inte kommit längre i den politiska karriären än till att 1944 bli konsultativt statsråd i samlingsregeringen och året därpå ecklesiastikminister. Erlander var 1946 nästan totalt okänd hos allmänheten och kung Gustaf V lär vid något tillfälle ha kallat honom "den där Erlandsson".
Enligt socialdemokratisk partihistorik var det Ernst Wigforss som tillsammans med Per Edvin Sköld drev igenom Erlanders kandidatur. Detta har Wigforss senare förnekat, medan Möller sagt att han förlorade valet – det avgjordes först efter två omröstningar i partistyrelsen och riksdagsgruppen – sedan han och några till känt sig mer eller mindre tvingade att rösta med Wigforss för att inte riskera att få hans onda öga. Att Erlander sedan gick och blev hela Sveriges landsfader, "världens längste statsminister" och den första svenska ministern att vara "känd från TV" är en annan historia.
Åsa Linderborg skriver om Erlander: "Erlander blev landsfader i en tid när konjunkturerna pekade uppåt och reformismen lättare än någon annan gång i historien såg ut att bekräftas. Det är till sist och slutligen välfärdssamhället som möjliggjort att bilden av den genomsympatiske Erlander etablerats i historien."
Mannen före verket och verket före mannen
Tage Erlander efterträddes som partiordförande och statsminister av Olof Palme. Om socialdemokratin ensam fått bestämma bilden av honom hade det hetat något i stil med att Palme framför allt fortsatte den framgångsrika Erlandereran, att han var "en naturlig efterträdare" till Erlander. Erlander menar själv i sina memoarer att det gick en rak linje från Hjalmar Branting, Axel Danielsson, Per Albin Hansson, Ernst Wigforss och Gustav Möller till Palme. Men bilden av Palme – framför allt tillkommen efter mordet på honom – är till stor del formad – för att låna författaren Anders Ehnmarks ord – som borgerlighetens "inverterade personkult" med bilden av en knarkande och sinnessjuk KGB-agent. Det enligt många unika samarbetet mellan Erlander och Palme – "ett för hela Sverige viktigt samarbete" – beskrevs i moderatledaren Gösta Bohmans memoarer (Så var det: Gösta Bohman berättar, 1983) som en "intellektuell homosexualitet". Utmärkande för den socialdemokratiska bilden av Palme är att man hellre valt att utvärdera mannen än verket. Vad han betydde för partiet, Sverige och samhällsutvecklingen ger socialdemokratiska eftermälen ingen djupare belysning av.Efter Palme blev Ingvar Carlsson socialdemokraternas partiordförande. Han strävade medvetet och från allra första stund efter att undvika att bli en ledartyp av Palmes kaliber. Han ville i stället bli "den nye" Tage Erlander, men samhällsutvecklingen ekonomiskt, socialt och politiskt under hans partiordförande- och statsministertid försvårade hans strävanden i den riktningen. Socialdemokratisk partihistoria har hos Ingvar Carlsson lyft fram den jämlike, demokratiske ordföranden, och man menar från det hållet att han särskilt engagerade sig för att lyfta fram kvinnorna i politiken.
Det senare hade kunnat leda till att Mona Sahlin fått efterträda Ingvar Carlsson för snart elva år sedan. I stället blev det Göran Persson, vars eftermäle så smått håller på att forma sig på socialdemokratiskt håll – bilden av "den bufflige Persson" i framför allt borgerlig press hjälpte alliansen att vinna valet 2006 – med den för närvarande flitigt memoarskrivande Persson själv som en av de kanske främsta bidragsgivarna. Vilken typ av partiordförande Mona Sahlin kommer att bli får framtiden utvisa.
(Artikeln publicerad 2007-03-14)
Socialdemokraterna: Ordförandeval genom tiderna
http://www.ne.se/rep/socialdemokraterna-ordförandeval-genom-tiderna
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
