Spanien:
Historiens ständiga närvaro
av Arne Järtelius
NE-redaktör
Spanien är nära att förlika sig med sitt förflutna. Det sade historikern Antony Beevor intervjuad i BBC History Magazine i samband med att man i Spanien den gångna sommaren skulle celebrera att det då gått 70 år sedan inbördeskriget (193639) inleddes.
Han kunde inte ha mer fel. Det stod helt klart redan i somras och det framgår nu ännu tydligare när de fortfarande Francotrogna ska fira sin framlidne ledares (El Caudillo) födelsedag. Det vill man nämligen som vanligt göra vid hans grav i Guadarramadalen en bit utanför Madrid, men den sittande socialistregeringen under premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero skulle vilja annorlunda.
 |
Monumentalt
I mars 2005 togs den sista offentliga statyn över Francisco Franco (18921975)
bort från gatubilden i den spanska huvudstaden. För att undvika demonstrationer
gjordes detta i den tidiga gryningen på uppmaning av regeringen men kanske
utan de helt formella tillstånden från stadens konservative borgmästare.
Den ansvariga ministern Magdalena Álvarez försvarade
sig med att Plaza Juan de La Cruz var i behov av att renoveras, och att Francostatyn
från 1956 och skapad efter en italiensk renässansförebild med
ledaren till häst skulle ersättas med ett monument för
endräkt mellan spanjorerna.
Att just platsen för den här statyn av de Francotrogna sedan diktatorns död använts för att åminnas honom gjorde inte saken bättre. Berövade den platsen har de fortfarande Francotrogna i stället valt att fira minnet av sin ledare i Valle de los Caídos. Där, i det som är världens största basilika, ligger han begraven sedan han avled 20 november 1975. Franco ligger intill José Antonio Primo de Rivera, grundaren av det spanska fascistpartiet Falange Española, som flyttades hit från det närbelägna klostret i San Lorenzo de El Escorial 1959.
Det var då som monumentet över de fallna i spanska inbördeskriget invigdes efter att det började byggas 1950. Men redan 1940, på årsdagen efter nationalisternas seger i kriget, såg Franco ut platsen som skulle bli ett minnesmärke över de fallna i kriget. Under monumentet ligger kvarlevorna av 40 000 fallna under kriget (tämligen jämnt fördelade mellan nationalister och republikaner). Så långt skulle väl allt kunna vara gott och väl men monumentets ton är tydligt nationalistisk. Det gäller allt från inskriptionen att de som här ligger fallit för Gud och Spanien (Caídos por Díos y por España) det var inte speciellt många republikaner som stred för Guds bästa till det 152,4 meter höga kristna kors som reser sig över platsen. Att sedan både Franco och Primo de Rivera ligger begravda här gör knappast monumentet mindre nationalistiskt i dagens demokratiska tidevarv i Spanien.
Regeringen Zapatero har vid olika tillfällen haft framtiden för Monumento Nacional de Santa Cruz del Valle de los Caídos som det officiellt heter uppe till diskussion. Än så länge har man inte velat (eller vågat) ha några bestämda uppfattningar om dess framtid. Men något årligt officiellt firande av Francisco Franco vill Zapatero, vars morfar arkebuserades av Francos trupper 1939, definitivt inte ha. Varken där eller annorstädes.
Minnesdag
I somras, 18 juli för att vara exakt, hade det gått 70 år sedan
det som gått till historien som La Guerra Civil bröt ut.
Det uppmärksammades stort i de flesta medier samt med en del manifestationer
och flera utställningar.
Historietidskrifter som Historia de Iberia vieja och Historia hade inbördeskriget som tema för sina sommarutgåvor. Av dagstidningarna hade både ABC och La Vanguardia särskilda temabilagor om kriget och det gällde även för bilagan Magazine som skickas med en mängd olika dagstidningar i landet. Läsarna av El Mundo kunde genom att skicka in en kupong få en Cancionero de la Guerra (Krigssångbok) på DVD hemskickad gratis. Den innehöll sånger från båda sidor i kriget en artikel om de olika sångerna pryddes av en bild på en Francisco Franco sjungande nationalistsidans Himno de la Legión men annars övervägde material i tidningarna som framhöll hur fasansfullt och blodigt kriget varit.
Spansk TV (TVE) sände två serier om fem program vardera om inbördeskriget. Det var dels en serie dokumentärfilmer La guerra filmada med oredigerade dokumentärfilmer från kriget för var och en att dra sina egna slutsatser från, dels serien La memoria recobrada (Det återvunna minnet) där fem olika konstnärer med olika filmer fick skildra skilda aspekter av inbördeskriget.
Det som brukar kallas det historiska minnet (memoria histórica) och hur det skulle och ska återvinnas var återkommande i olika spanska akademikers främst då historiker av professionen inlägg i samband med 70-årsdagen. Att det finns en hel del kvar att göra på den fronten visar sig exempelvis av att det lagförslag som ville göra 2006 till det historiska minnets år under vilket man vill ära och minnas dem som slogs för demokratin blev förkastat av högerpartiet Partido Popular med hänvisning till att det skulle bryta tystnadspakten i samband med övergången till demokrati efter Francos död. Detta sagt av ett parti som samtidigt framhåller att man absolut inte ser sig som någon arvtagare till francoismen.
Minneslitteratur
I våras utkom Antony Beevors Spanska inbördeskriget på
svenska. Redan för 25 år sedan utkom Beevor känd för
svenska läsare genom sina böcker om slaget vid Stalingrad och slutstriden
i Berlin med boken The Spanish Civil War. Hans nya bok är en uppdatering
där han använt material från den väldiga forskning i ämnet
som utkommit de senaste 25 åren.
Den i ämnet intresserade har på svenska tidigare framför allt haft Hugh Thomas Spanska inbördeskriget (1978) att lita till, varför utgivandet av Beevors bok är ett steg framåt. Men bara ett litet sådant. Att hans 550-sidiga opus är en tålamodskrävande läsning för den som inte är helsåld på militärhistoria med allt vad därtill hör av vem som sköt på vem varifrån och vid vilket av krigets otaliga slag skulle man kunna överse med. Att han är dåligt insatt i den spanska forskningen och diskussionen om la Guerra Civil är däremot illa (när det gäller synen på inbördeskriget under Francoeran är boken rentav dålig). Det känns som om Beevor så gärna ville följa upp sina båda tidigare försäljningsmässiga succéer, men det verkar som om han haft lite för bråttom för att på allvar kunna känna sig in i den djupt kända spanska diskussionen i ämnet.
Vad som saknas hos Beevor är det som sägs på omslaget till den från franska översatta Le Guerra Civil en 250 términos (2005) av François Godicheau, nämligen att återvinna orden för att återvinna minnet (recuperar las palabras para recuperar la memoria). För den saken finns en egen rörelse i Spanien som framför allt gjort sig bemärkt genom att dokumentera de massgravar från Francotiden som sedan 2000 upptäckts på olika håll i landet (se boken Las fosas de Franco: Crónica de un desagravio av Emilio Silva, 2003).
Den spanskkunnige som vill ha bra koll på den omfattande litteraturen om spanska inbördeskriget rekommenderas att läsa den vid universitetet i Madrid verksamme historikern Carlos José Márquez i år utgivna Cómo se ha escrito la Guerra Civil española (i den genomgången av hur det spanska inbördeskriget skildrats platsar inte Beevor men väl Thomas).
(Artikeln publicerad 2006-11-20)
Spanien: Historiens ständiga närvaro
http://www.ne.se/rep/spanien-historiens-ständiga-närvaro
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
