Arne Järtelius, aktualitetsredaktör
Japanen Haruki Murakami brukar sedan en tid tillbaka varje år finns med i tipsen kring nobelpriset i litteratur. När det gäller hans senaste bok – Vad jag pratar om när jag pratar om löpning (2007; svensk översättning 2010) – är det definitivt ingen bok som tynger ned den nobla vågskålen till fördel för denne löparglade 61-åring. Tvärtom.
Varifrån alla dessa tips och rykten om nobelpristagare hit eller dit kommer kan man passa på att undra. Det är säkert inte helt fel att gissa att de kommer från förlag och förlagsagenter för att hålla försäljningsgrytan kokande kring det ena eller andra namnet. Jahaja, tänker man kanske, den eller den författaren finns med i det buzzet. Då måste det ju vara något. Eller?
 |
|
Haruki Murakami på balkongen till sin bostad i Tokyo. |
|
SUTTON-HIBBERT/REX/IBL |
Frivilligt lidande
Att det inte är någon nobelklass på Murakamis löparbok betyder inte att det skulle vara något fel på den. Tvärtom. Den innehåller en hel del livsvisdom (”life lessons” som han själv kallar det) och ett eller annat tips för den som löper, men inte mer. Den är inte av samma kvalitet som Alan Sillitoes Långdistanslöparens ensamhet (1959) men fullt i klass med Joyce Carol Oates novell ”Running and Writing”. Det är bara att välja. I sammanhanget ska väl också sägas att den som inte är en någorlunda frekvent löpare – Murakami springer själv en mil en timme om dagen – inte har något större utbyte av den här boken.
Murakami (född 1949) började springa 1982. Han gör det dagligen och har sedan han började löpa avverkat i snitt ett maratonlopp om året. För honom är att springa långlopp och skriva romaner i grunden samma sak. Som författare har han en tyst, inre motivation och han söker inte efter bekräftelse i det yttre synliga. Som löpare gäller samma sak för honom.
Varför han springer? För att slippa prata och för att inte behöva lyssna till någon. Själv har jag svårt att förstå folk som springer parvis och pratar. Jag vet inte heller varför, som vissa gör, man ska lyssna till musik. Det räcker väl, som Murakami gör, att titta på det som rör sig omkring en? Han skriver: ”Jag springer bara. Jag springer i ett tomrum. Eller, för att säga det på ett annat sätt: jag springer för att uppnå ett tomrum.” Det senare inser han, är en omöjlighet. Det är svårt att hålla alla möjliga tankar på avstånd, men när han springer är de underordnade tomrummet. ”Eftersom de saknar innehåll är de bara tillfälliga tankar som samlar sig kring den centrala tomheten.”
Om det senare låter konstigt har du inte sprungit tillräckligt långt och ofta nog. Att springa är tömma huvudet på tankar. Den som får briljanta idéer medan han eller hon springer gör ett stort misstag: han/hon springer inte på allvar. Det ska göra ont att springa. ”Om det känns som ett lidande är det frivilligt.” (I det senare fallet lär man nog sluta springa ganska fort.)
Meditativ akt
”Det mesta jag lärt mig om att skriva har kommit på genom att springa varje dag.” Murakami säger sig veta att han skulle vara en annan författare om det inte hade varit för springandet. Han kan inte peka ut vad det är, men det hade definitivt varit annorlunda. Han har följande formel för springandet, som samtidigt är en metafor för såväl livet som hans skrivande: att ta ut sig totalt inom sina individuella gränser. Gör du det?
Hemligheten med springandet, om jag förstår Murakami rätt, är upprepningen, den fysiskt utmattande upprepningen. För honom (liksom för mig) är springandet ett sätt att, i alla fall för ett litet tag, lämna den här världen för att gå över i ett annat tillstånd. Det finns säkert många andra sätt att göra det på – och det spelar sedan ingen roll hur konstiga eller vardagliga dessa sätt än må vara – det viktiga är att man fortsätter med dem till utmattningens gräns. Vid den, skriver Murakami, blir det en kontemplativ, till och med meditativ akt.
På sin gravsten vill Murakami att det ska stå: ”Författare (och löpare). Han gick i alla fall inte”. Själv är jag inte på långa vägar så extrem i mitt springande som Murakami varför min gravstenstext analogt med hans i så fall blir: ”Han sprang för livet”.
Murakamis löparbok är inget nobelämne, men däremot kan hans idoga springande få honom att skapa en eller annan bok i nobelklass. Det kan således löna sig att springa.
Extern länk
Springsnack
http://www.ne.se/rep/springsnack
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
