astronomi (grekiska astronomiʹa ’stjärnkunskap’, av aʹstron ’stjärna’ och -nomi), kunskapen om och det vetenskapliga studiet

(15 av 104 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Bakgrund och problemställningar

Astronomin är en av de äldsta vetenskaperna. Detta torde hänga samman med den stora roll som skeenden på himlavalvet tidigt ansågs spela för människans liv och verksamhet och hennes förhållande till högre makter. Andra orsaker till att vetenskapen astronomi utvecklades tidigt var dess användbarhet vid tidmätning och navigation. Till detta kommer att himlakropparnas uppträdande och vandring över himlavalvet visar utpräglade regelbundenheter i förening med fascinerande, halvt oregelbundna förlopp; att försöka förstå detta mönster måste ha varit en utmaning i sig.

(80 av 609 ord)

Forskningsområden

Traditionellt har astronomin indelats i ett antal grenar såsom astrometri och sfärisk astronomi (studiet av himlakropparnas positioner och rörelser över himlen), tideräkning (kronologi), celest mekanik (teorin för himlakropparnas rörelser, främst i solsystemet), astrofysik (undersökningar av förhållandena på och i himlakropparna och studiet av deras utveckling), kosmogoni (studiet av himlakropparnas ursprung) och kosmologi (försöken att undersöka universums uppbyggnad och utveckling i stora

(61 av 435 ord)

Nutida astronomi

Karakteristiska för den moderna astronomin är försöken att ge en någorlunda sammanhängande bild av natur och utveckling hos de astronomiska objekten. Deras inbördes växelverkan, t.ex. i galaxernas utveckling, är också föremål för starkt intresse. Tonvikten i forskningen ligger på astrofysiken, och detta ord används ibland synonymt med modern astronomi. Trots detta, och trots den avgörande roll

(56 av 393 ord)

Astronomi i Sverige

Inom svensk astronomi intog studiet av stjärnornas fördelning i Vintergatan en dominerande ställning under decennierna kring 1900-talets mitt, även om verksamheter som solfysik, galaktisk dynamik och galaxastronomi var företrädda av framstående forskare. På senare tid har forskningsfältet vidgats: studiet av solsystemet, det interstellära mediet, solens och stjärnornas atmosfärer och galaxerna har blivit allt mer omfattande.

Astronomisk forskning bedrivs i dag vid

(61 av 432 ord)

Astronomins historia

Observationer av solen, månen och vissa stjärnor förekom redan i förhistorisk tid (jämför arkeoastronomi). Egyptiska gravinskrifter med astronomisk innebörd

(19 av 131 ord)

Antiken

Enligt pythagoréerna var jorden ett klot som tillsammans med de andra himlakropparna och en ”motjord” rörde sig runt en osynlig centraleld. Den dominerande tanken bland antikens greker, Anaximander, Parmenides, Anaxagoras, var dock att jorden befann sig i centrum av ett klotformat universum. Från 400-talet f.Kr. betvivlades

(46 av 325 ord)

Medeltiden

När romarriket upplöstes på 400-talet isolerades Västeuropa från den grekiska kulturen. Kunskaperna i grekiska språket försvann, och all forskning kom att byggas på de få källor som hade översatts till latinet. Ptolemaios’ ”Almagest” var länge oåtkomlig för Västeuropas lärde. Den viktigaste astronomiska

(42 av 297 ord)

1500- och 1600-talen

När Copernicus strax efter 1500 skapade sin heliocentriska världsbild stödde han sig nästan helt på klassiska auktoriteter. Han ansåg att himlakropparna måste röra sig i fullkomliga cirklar och att universum omsluts av en fixstjärnesfär, men han förmodade att solen snarare än jorden var världsalltets medelpunkt. Hypotesen innebar vissa räknemässiga

(49 av 347 ord)

1700- och 1800-talen

Halley, som assisterade Newton i arbetet med ”Principia”, visade att kometbanor i många fall var ellipser liksom planetbanorna; han förutsåg bl.a. att 1682 års komet skulle återkomma 1758 (Halleys komet). På grundval av ”Principia” utvecklade Clairaut, Lagrange, d’Alembert, Gauss och Laplace den celesta mekaniken och gjorde det möjligt att med stor exakthet beräkna alla rörelser inom planetsystemet. Lagrange och Laplace kunde visa att solsystemet är stabilt trots att planeterna oavbrutet påverkar varandras rörelser.

Under 1600- och 1700-talen mognade insikten att

(80 av 799 ord)

1900-talet

Nya, stora teleskop och en allt mer avancerad mätapparatur gav förutsättningarna för astronomins snabba utveckling under 1900-talet. Den stora refraktorn vid Yerkes-observatoriet, sin tids största astronomiska instrument, togs i bruk 1897. En ny och modernare typ av observatorier uppstod kring sekelskiftet med Mount Wilson Solar Observatory (efter 1920 Mount Wilson Observatory) som det första exemplet. På initiativ av Hale konstruerades flera stora spegelteleskop (reflektorer), främst 2,5-metersteleskopet (1917). 5-metersteleskopet på Palomar Mountain (1948) var länge världens största teleskop. Tre stora specialteleskop

(80 av 1108 ord)

Medverkande

  • Bengt Gustafsson
  • Peter Nilson

Litteraturanvisning

Allmänt:
Kosmos (1983);
H. Karttunen m.fl. (utgivare), Fundamental Astronomy (1987);
S. Mitton (utgivare), Astronomi (svensk översättning 1978);
C.A. Ronan, Amatörastronomen (svensk översättning 1981);
G. Welin, Astronomi för alla (1985).
Historia:
Journal for the History of Astronomy (1970–);
G. Abetti, The History of Astronomy (engelsk översättning 1954);
J.L.E. Dreyer, A History of Astronomy from Thales to Kepler (2:a upplagan 1953);
D.R. Dicks, Early Greek Astronomy to Aristotle (1970);
P. Duhem, Medieval Cosmology (engelsk översättning 1985, ett utdrag ur Le système du monde, 10 vol., 1913–59);
D.B. Herrmann, The History of Astronomy from Herschel to Hertzsprung (engelsk översättning 1984);
M. Hoskin m.fl. (utgivare), The General History of Astronomy 1–4 (under utgivning);
A.J. Meadows, Early Solar Physics (1970);
Olaf Pedersen, Medeltidens världsbild (ny svenska upplaga 1977);
G. Sarton, A History of Science: Ancient Science through the Golden Age of Greece (1964);
Robert W. Smith, The Expanding Universe: Astronomy’s ”Great Debate” 1900–1931 (1982);
O. Struve & V. Zebergs, Astronomy of the 20th Century (1962);
B.L. van der Waerden, Erwachende Wissenschaft: Die Anfänge der Astronomie (vol. 2, 1968).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, astronomi. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/astronomi