Ordet "indian" och NE

Språket förändras och moderniseras konstant. Ett fenomen som också påverkar ett uppslagsverk och arbetet med dess innehåll. Under vintern har NE:s redaktion arbetat med ett omfattande projekt där de granskat över 1 000 artiklar som på olika sätt rör nord- och sydamerikanska folkgrupper.

Konkret har det inneburit att förlegade termer (indian, rödskinn, mulatt etc.) bytts ut och uppdaterats med respektive folkgrupps egna beteckning och/eller termen urfolk.
Melina Solcà, redaktör med ansvar för massmedier och genus, och Anders Jönsson, redaktör med ansvar för geografi, ekonomi och samhällsvetenskap, har ansvarat för uppdateringarna som gjorts. Till sin hjälp med extern granskning har de haft Ingvar Svanberg, författare, etnobiolog och forskare vid Institutet för Rysslands- och Eurasienstudier vid Uppsala universitet . Ingvar har forskat om minoriteter i Sverige och om turkiska folk i bland annat Turkiet, Kazakstan och Xinjiang.

Ingvar Svanberg skriver nedan om ordet indian, dess historia och varför det finns anledning att modernisera språket i takt med att samhället förändras.

Under det gångna året har jag ägnat åtskillig tid åt att uppdatera de uppslagsord som rymmer ordet ”indian” som kategoriserande folkgruppsbenämning i NE. Många uppfattar det ännu som ett neutralt eller rentav positivt laddat ord. Andra gör det inte.

Kolonial kvarleva

Jag är själv uppvuxen i en tid där man lekte ”cowboyer och indianer” och där leksaksbutikerna tillhandahöll pistolhölster, cowboyhattar, indianfjädrar och plasttomahawker. Själv ville jag gärna vara indian. Inspirationen kom från västernfilmer, TV-serier och serietidningar (Kapten Miki och Illustrerade klassiker). Trots att indianskildringarna oftast var mycket stereotypa och direkt fördomsfulla (”rödskinn”) fanns en motvikt i reseberättelser från Sydamerika av Erland Nordenskiöld, Gustav Bolinder, Rolf Blomberg, Georg Dahl, Lars Persson med flera där beskrivningarna var mer nyanserade och oftast sympatiskt inställda, men som kanske inte inspirerade till barns lekar. Det är dock klart problematiskt att använda en samlande benämning, skapad av kolonisatörer, på en ursprungsbefolkning på en dubbelkontinent som rymmer en oerhörd etnisk, kulturell och språklig mångfald.

Inte den första språkförbättringen

Att etnonymer eller folkgruppsbenämningar ändras över tid av olika anledningar har vi hunnit vänja oss vid. I Sovjetunionen var det länge en policy att folken i norr på ryska, och därmed också i översättningar till engelska och svenska, skulle utgå från de olika folkens självbenämningar (autonymer). Därför säger vi numera inte längre samojeder utan nentser, inte lamuter utan evener, inte golder utan nanajer, vilket också NE accepterat, men har också kvar de äldre svenska benämningarna (med korshänvisningar) så att den som läser exempelvis äldre reseskildringar kan få vägledning till vad folkgrupperna i fråga kallas i dag.

Även folk i andra världsdelar har fått mer uppdaterade benämningar på svenska: bushmän benämns sanfolk, eskimåer har blivit inuiter och yupik och den gamla samlande benämningen pygméer rymmer olika sinsemellan obesläktade folk som i dag benämns mbuti, efe, aka, twa med flera, något som man kan läsa om i NE. Sedan några årtionden tillbaka föredras nu samer framför lappar och romer framför zigenare.

Kategoriseringens historia

Christofer Columbus anländer till Hispaniola (Haiti) och möts av urbefolkningen. Teckning av Theodore de Bry. BRIDGEMAN ART LIBRARY/IBL

Ordet indian är en kategorisering med lång hävd i svenska språket. Det var Christopher Columbus 1492 och hans närmaste efterföljare som misstog den av européerna nyupptäckta kontinenten för Indien. Den urbefolkning man kom i kontakt med kallades följdriktigt härmed indios, indianer. Ordet ”indian” har i Sverige sedan 1600-talet använts som en gemensam benämning på ursprungsamerikaner. Termen har därmed fått tjäna som en sammanfattande beteckning för en rad språkligt och kulturellt åtskilda urbefolkningar på den amerikanska kontinenten. Undantaget var arktiska urfolk i Alaska och Kanada, som räknas till inuiter, yupik och aleuter.

Native Americans

Sedan något årtionde tillbaka har termen indian i USA börjat betraktas som förlegad, rentav stötande, och det pågår en diskussion om vad ursprungsamerikanarna ska kallas i juridiska, språkliga, kulturella och andra sammanhang. I USA används allt oftare som en samlande benämning Native Americans (som också innefattar inuiter, yupik och aleuter; dock inte inhemska hawaiianer), medan man i Kanada föredrar First Nations och i Sydamerika indígenas eller pueblos indígenas. Representanter för urfolken kan uppfatta även dessa paraplybeteckningar som något som pådyvlats dem av utomstående. Ett tag användes termen amerindier som sammanfattande benämning, men den slog aldrig igenom.

Populärkulturen följer med

NE har fått flera påpekanden från läsare att ordet ”indian” borde gallras bort, och särskilt yngre läsare har reagerat starkt på det. Också min dotter påminde mig om att ordet ”indian” är negativt laddat och frammanar bilden av ”vilden”, en exotifiering som inte passar i det moderna samhället. Samtidigt noterade jag att moderna västernfilmer inte längre använder den stereotypa beteckningen ”indian”, påhittade ”indianspråk” eller en respektlös exotifiering (ibland rentav kulturell appropriering med så kallade Hollywoodindianer) om den amerikanska urbefolkningen, utan faktiskt talar om apacher (The Missing, 2003), kickapoo (The Only Good Indian, 2009), comancher (Lone Ranger, 2013), arikara och pawnee (The Revenant, 2015) och kiowa (News of the World, 2020) och att skådespelare verkligen vinnlägger sig om att tala språken i fråga.

Förändringar i Nationalencyklopedin

Under det gångna året har vi arbetat med att uppdatera artiklar som handlar om urfolken på den amerikanska dubbelkontinenten och så långt möjligt mönstrat ut ordet ”indian”. För de enskilda folken har det varit oproblematiskt att ersätta med ”urfolk” eller rentav bara ”folk”, för hela länder eller områden har vi valt ”urbefolkning”. I samma veva har vi också så långt möjligt uppdaterat folkgruppsbenämningarna till de autonymer som folken i fråga använder om sig själva. För de större kulturområdena föredrar vi präriefolken, pueblofolken, sydvästområdets urbefolkning, Kaliforniens urbefolkning etc. Även sammansättningar har så långt det låter sig göras fått byta namn, exempelvis ”indianreservat” hittar man nu under ”reservat för USA:s urbefolkning”.

Tveksamma artnamn

Ordet ”indian” återfinns också som förled i en del andra beteckningar, vilka kan vara problematiska. I Jämtland finns sedan 1960-talet inplanterad en fisk som i handböcker och NE kallas indianlax; dess vetenskapliga namn är Oncorhynchus nerka. Ordet ”indianlax” är inte särskilt gammalt i svenskan (saknas i SAOB) utan skapades för handbokssammanhang under tidigt 1960-tal. En förklaring till beteckningen återfinns i en sportfiskehandbok från 1966. Där heter att den "färgas [under lektiden] tegelröd eller violettröd (bl.a. därav namnet indianlax )". Det måste i dag tolkas som ett närmast rasistiskt namngivningsskäl (rödskinn är definitivt förlegat). Eftersom arten finns i Sverige anser jag att vi bör kalla den något annat. Det visar sig att "indianlax" inte används i något annat språk, utan den benämns i allmänhet 'rödlax' (tyska Rotlachs, engelska red salmon, isländska rauðlax, finska punalohi, franska saumon rouge etc.). Jag konsulterade också expertis på Naturhistoriska riksmuseet som inte hade något att erinra mot att fisken med den vetenskapliga referensen Oncorhynchus nerka döps om till rödlax på svenska. Vi får hoppas att SLU:s Artdatabank hakar på.

Arten gul middagsblomma (Carpobrotus edulis). Gul middagsblomma förekommer även som lilafärgad variant. Foto:TUPUNGATO/SHUTTERSTOCK

Även växter kan behöva byta namn. Hottentottfikon med sina syrliga bär heter nu gul middagsblomma (Carpobrotus edulis). Ett frö som används som fågelfoder kallas i handeln konsekvent för nigerfrö, Guizotia abyssinica, efter republiken Niger i Västafrika, och inget annat som hände tidigare. För den vackra indiankrassen finns redan ekvivalenten kapucinerkrasse, som kanske är värt att ta upp igen. Det nordamerikanska indianriset, Zizania palustris, kunde Nationalencyklopedin däremot inte byta ut eftersom man lutar sig mot Svensk kulturväxtdatabas, som tjänar som nationell likriktare för odlade växter och som förespråkar det framför vildris. Det kan finnas anledning att tänka om där!

/Ingvar Svanberg