James Cook

Cook [kuk], James, född 27 oktober 1728, död 14 februari 1779, brittisk upptäcktsresande. Med tre expeditioner 1768–79 i Stilla havet utforskade och kartlade Cook Nya Zeeland, östra Australien och Nordamerikas västkust samt seglade söder om 70:e breddgraden i sökandet efter Sydkontinenten, Terra Australis.

Cook var son till en lantarbetare i Yorkshire. Efter att ha lärt sig sjömansyrket bedrev han självstudier i matematik och avvisade 1755 ett erbjudande att bli befälhavare på ett handelsfartyg för att i stället söka sig som frivillig till Royal Navy. I flottan avancerade han snabbt och blev inom två år ”master” (ungefär styrman) på Pembroke.

Under sjuårskriget mellan Storbritannien och Frankrike deltog Cook bl.a. i erövringen av Quebec 1760 och arbetade under de följande åren i Canada med kartering och gradmätningar längs Saint Lawrence-floden och kring Newfoundlands kust. Han gjorde också – utanför sina ordinarie uppgifter – astronomiska observationer och publicerade 1767 en uppsats i Royal Societys tidskrift Philosophical Transactions om en solförmörkelse, som han hade iakttagit året innan.

Kombinationen av god navigatör, kartograf och vetenskapligt intresserad person gjorde Cook lämplig för uppgiften att leda Royal Navys stillahavsexpedition, till vilken Royal Society tagit initiativet genom Joseph Banks. I första hand gällde resan att studera planeten Venus passage över solskivan 3 juni 1769. Banks och hans medarbetare Daniel Solander hade på ett tidigt stadium sett till att resan också skulle inkludera naturalhistoriska exkursioner på Sydkontinenten, det andra officiella, ehuru hemliga, målet för expeditionen. Cook utrustades med fartyget Endeavour, befordrades till kapten och avseglade i augusti 1768.

Efter utfört uppdrag på Tahiti fortsatte han till Nya Zeeland, vars sydö hade upptäckts 1642 av Abel Tasman, men vars båda öar nu återupptäcktes och kringseglades av Cook, som kartlade dem detaljtroget 1769–70. I april 1770 landsteg han i Botany Bay (platsen döpt av Cook), på Nya Hollands (Australien) östkust, i närheten av nuvarande Sydney. Han seglade därefter norrut, och trots ett skeppsbrott på Stora barriärrevet kunde han kartlägga den australiensiska kusten ända upp till Torres sund. Resan hade dittills varit märkvärdigt fri från sjukdomar. Återfärden via den nederländska kolonin Batavia (Jakarta) på Java skördade emellertid ett trettiotal döda i tropiska febrar och dysenteri, bl.a. den skicklige brittiske målaren Sydney Parkinson.

I Storbritannien mottogs Cook med beundran och respekt och befordrades till kommendörkapten. Han hade visat att Nya Zeeland inte var det mytomspunna Terra Australis, men frågan återstod om inte denna kontinent ändå kunde finnas, fast längre söderut. Cook gjorde därför på uppdrag av flottan en ny resa från juli 1772 till juli 1775. I en serie på tre kampanjer tog han sina två fartyg Resolution och Adventure till allt sydligare positioner för att den 30 januari 1774 nå 71° 10′ sydlig bredd, ett rekord som skulle stå sig till 1823, då det slogs av James Weddell. Resan visade slutgiltigt att de fabulöst rika länder, befolkade av antipodiska varelser och väsen och om vilka människor spekulerat sedan antiken, överhuvudtaget inte existerade. På resan upptäcktes Nya Kaledonien samt södra Sandwichöarna i Atlanten.

År 1776 befordrades Cook till kommendör och avseglade i juli med Resolution och Discovery för att lösa ännu en av geografihistoriens gåtor, frågan om det existerade en förbindelse till sjöss mellan Atlanten och Stilla havet norr om Amerika. I generationer hade sökandet gjorts från Atlanten; Cooks uppdrag bestod i att pröva möjligheterna från Berings sund. Uppdraget misslyckades, men på resan norrut upptäcktes en rad mindre öar i södra Stilla havet och Sandwichöarna med Hawaii (vilka dock möjligen hade upptäckts ca 1542 av spanjoren Juan Gaetano). Cook gjorde även strandhugg i västra Canada och Alaska, och iakttagelserna därifrån var de bästa tillgängliga, ända tills resultaten av hans medresenär George Vancouvers senare resor offentliggjordes 1798.

Efter att ha hejdats av packis på sin nordligaste punkt 70° 44′ nordlig bredd styrde Cook i augusti 1778 söderut för att övervintra. I januari 1779 ankrade fartygen i Kealakekua-bukten på västra sidan av Hawaii, där befolkningen uppträdde vänligt och generöst, uppenbarligen därför att man förknippade Cook med en inkarnation av den mytiske hjälteguden Lono. Britterna lämnade efter tre veckor ankringsplatsen för att undersöka de övriga öarna i gruppen, men tvingades återvända sedan Resolutions toppmast knäckts. Det fortsatta händelseförloppet i Kealakekua-bukten, som slutligen ledde till att Cook stacks ihjäl på stranden av lokalbefolkningen på morgonen den 14 februari, har underkastats subtila och inträngande tolkningsförsök. Besättningen, nu under befäl av Charles Clerke, lyckades återfå en del av Cooks brända kvarlevor. Resten behölls av befolkningen som placerade askan i ett tempel helgat till guden Lono.

Under loppet av ett decennium förvandlades den geografiska världsbilden genom Cooks expeditioner, som gav stillahavsområdet den kartbild som det i stort har än i dag. Resorna har blivit historiska inte bara av denna anledning utan också för det nydanande och välordnade sätt på vilket Cook genomförde dem. Han var visserligen i flera avseenden en konventionell befälhavare med stark plikt- och ansvarskänsla och stränga krav på disciplin, men han hade också en ovanlig förmåga till inlevelse i stämningar och problem hos besättningen. Cook insåg betydelsen av god hälsa, och det var efter dåtida förhållanden en hög hygienisk standard ombord. Man kunde i stort sett undgå skörbjugg genom att grönsaker och frukt introducerades i kosten. Husdjur som kunde ge mjölk och kött medfördes också.

Cooks expeditioner hade militära och strategiska bevekelsegrunder i överensstämmelse med det expanderande brittiska handelsväldets intressen. En viktig sidoeffekt var expeditionernas betydelse för vetenskapen. De blev stilbildande genom att de systematiskt beredde plats åt vetenskapsmän och konstnärer, vilka på detta sätt kunde dokumentera och insamla örter, djur, geologiska prover etc. också i avlägsna områden; senare exempel på traditionen är Charles Darwin på Beagle och T.H. Huxley på Rattlesnake. Banks och Solanders samlingar från Cooks första resa bildade viktiga delar av det tidiga beståndet i British Museum. På den andra resan medföljde bl.a. Anders Sparrman.

Prova NE.se gratis