Privat
15 Jan 2020
Elin Wägner
Wägner [vɛ:ʹg-], Elin, född 16 maj 1882, död 7 januari 1949, författare, journalist, ledamot av Svenska Akademien från 1944. Läs mer om denna feministiska pionjär.
Elin Wägner var hårt engagerad i arbetet för kvinnlig rösträtt. Hennes idévärld präglades av hennes internationella kontakter med feministiska tänkare och den kristna kväkarrörelsen med dess fredsbudskap. Dagens förkämpar för kvinnans rättigheter hämtar, liksom freds- och miljörörelsen, inspiration ur Wägners skrifter.
Elin Wägner föddes i Lund och var bara tre år när hennes mor dog vid den yngre brodern Harald Wägners födelse. Hon kom därefter att vistas mycket i moderns familj, en småländsk prästsläkt. Åren 1903–04 arbetade hon som journalist på Helsingborgsposten och 1904–05 på Vårt Land. Hon var redaktionssekreterare på Idun 1907–17.
Hennes första romaner, Norrtullsligan (1908) och Pennskaftet (1910), diskuterar kvinnliga kontoristers liv respektive rösträttsfrågan i kvick och realistisk prosa. I Helga Wisbeck (1913) ges ett tidigt porträtt av en kvinnlig läkare som valt att satsa på sitt yrke. Romanen Släkten Jerneploogs framgång (1916) speglar idédebatten under första världskriget, som gjorde Wägner till övertygad pacifist och aktiv fredskämpe.
En serie romaner tilldrar sig i Småland med motiv från prästgårds- och bondelivet, som Wägner kände väl sedan barndomen. Dit hör hennes kanske främsta romaner, Åsa-Hanna (1918), Den namnlösa (1922), Silverforsen (1924) och Svalorna flyga högt (1929).
Under 1920-talet engagerade sig Wägner i internationellt hjälparbete. Hon deltog i Rädda Barnens bildande och gjorde flera reportageresor i det krigshärjade Europa. I Storbritannien hade hon kommit i kontakt med kväkarna, som kom att påverka hennes religiösa utveckling. Wägner var en av initiativtagarna till Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad och 1923–36 medarbetare i Fogelstadgruppens radikala tidskrift Tidevarvet.
På 1930-talet utkom flera betydande romaner, bland annat de delvis självbiografiska Genomskådad (1937) och Hemlighetsfull (1938). År 1941 kom hennes utan tvekan märkligaste bok, Väckarklocka, en kulturkritisk och debatterande essä om begynnande miljöförstöring, där begreppen kvinna, jord och fred stod i centrum. Idémässigt 30 år före sin tid mötte boken till Wägners besvikelse negativa och kritiska röster, även bland kvinnor. Först vid andra utgåvan 1978 hade utvecklingen och människors medvetande hunnit i fatt boken, som nu framstod i nästan profetisk klarhet. År 1944 invaldes Wägner som andra kvinna i Svenska Akademien, sedan hon skrivit en viktig biografi över sin föregångare Selma Lagerlöf (1–2, 1942–43).
