Hilma af Klint påbörjade sin konstnärliga utbildning vid Tekniska skolan i Stockholm (nuvarande Konstfack) och hon tog även lektioner i porträttmåleri. Mellan 1882 och 1887 var hon elev vid Konstakademin. Efter avslutade studier och fram till 1908 hade hon en ateljé vid Kungsträdgården i Stockholm. Hon målade och ställde ut porträtt och landskap i naturalistisk stil.

År 1896 bildade hon tillsammans med fyra andra kvinnor gruppen ”De Fem”. Kvinnorna kom i kontakt med vad de kallade ”höga mästare” och det fördes noggranna protokoll över seanserna. I och med detta inleddes ett skifte i Hilma af Klints konst. Hon började öva sig i automatisk skrift, vilket innebar att hon inte medvetet styrde handens rörelser över papperet. Så småningom utvecklade hon också ett automatiskt tecknande, flera decennier före surrealisterna. Efter hand övergav hon det naturalistiska bildspråket och strävade medvetet bort från sitt skolade uttryck. Hon påbörjade en resa inåt, in i en värld som är dold för de flesta.

Hilma af Klint utgick från att det finns en andlig dimension i tillvaron och ville synliggöra sammanhang som ligger bortom det som ögat kan se. Intresset för osynliga fenomen var stort och kan ses mot bakgrund av tidens olika naturvetenskapliga upptäckter.

Hon var av den uppfattningen att hon, när hon målade, stod i förbindelse med högre medvetanden, som talade och förmedlade budskap genom henne. I likhet med många av sina samtida var hon påverkad av andliga strömningar, i synnerhet av spiritismen, teosofin och senare även antroposofin. Genom sitt måleri undersökte hon den mänskliga existensens olika dimensioner.

Hilma af Klint efterlämnade över 1 000 målningar och verk på papper. Hon ställde ut sina tidiga, föreställande verk men valde att inte visa sitt abstrakta måleri under sin livstid. I sitt testamente bestämde Hilma af Klint att de abstrakta verken inte fick göras tillgängliga för allmänheten förrän tidigast tjugo år efter hennes död. Hon var övertygad om att man först då skulle komma att inse deras betydelse.