Privat
26 Nov 2023
Marie Curie
I år är det 120 år sedan Marie Curie fick sitt första av två Nobelpris. 1903 tilldelades hon och hennes man Pierre Curie fysikpriset. De gjorde upptäckter inom radioaktivitetens område, bland annat att strålning kan påverka kroppen på olika sätt. 1911 fick hon Nobelpriset i kemi för sina kemiska undersökningar över de radioaktiva grundämnena. Marie Curie är än i dag den enda som har erhållit Nobelpris i både fysik och kemi.
Marie Curie, född Skłodowska, född 7 november 1867, död 4 juli 1934, polsk-fransk fysiker och kemist.
Genom sina framstående vetenskapliga insatser och sitt anspråkslösa sätt blev Curie en av sin samtids mest beundrade personligheter. Hon är ensam om att ha erhållit Nobelpris i såväl fysik som kemi. Hennes upptäckter inom radioaktivitetens område blev början till förståelsen av atomernas inre byggnad; hon bidrog också i hög grad till användningen av joniserande strålning inom kemi, biologi och medicin.
Efter skolgång i Warszawa skrev Curie in sig vid Sorbonne-universitetet 1891, avlade licentiatexamen i fysik 1893 och i matematik 1894. Hon arbetade sedan som assistent i experimentalfysik, varvid hon lärde känna Pierre Curie; de gifte sig 1895. År 1897 började hon studera den ”uranstrålning” som året innan upptäckts av Becquerel. Systematiska undersökningar av mineral visade att vissa uran- och toriummineral var mer aktiva (hon föreslog benämningen radioaktiva) än vad som motsvarade deras halt av uran eller torium. Hon drog därav slutsatsen att mineralen innehöll okända radioaktiva ämnen och lyckades redan 1898 isolera två mycket aktiva substanser, som hon benämnde polonium och radium. Det skulle dock dröja många år innan vägbara mängder av dessa ämnen kunde isoleras och deras atomvikter exakt bestämmas. Samtidigt studerade hon tillsammans med sin man strålningens egenskaper och fann bl.a. att radium avgav värme och utsände en radioaktiv gas (senare benämnd radon) och att radiumsalter var självlysande. Vidare upptäckte de att strålningen bestod av flera komponenter (senare benämnda alfa, beta och gamma), att den omvandlade luftens syre till ozon, att den svärtade glas och sönderdelade vatten. Makarna fann också att strålningen hade fysiologiska verkningar och t.ex. kunde bota cancer och hudsår men även kunde åstadkomma svårläkta sår.
Curie avlade lärarexamen 1897 och undervisade 1900–06 vid flickgymnasium. År 1903 disputerade hon i fysik, och samma år förlänades hon tillsammans med Becquerel och maken Pierre Curie Nobelpriset i fysik. Efter makens död år 1906 efterträdde hon honom (dock först från 1908 med professors titel) vid Sorbonne. År 1911 fick hon Nobelpriset i kemi för sina kemiska undersökningar över de radioaktiva grundämnena.
Bild ur Curies ”Traité de radioactivité”, 1910.
Becquerel-strålning
Hennes val av ”uranstrålning” (senare kallad Becquerel-strålning) som doktorsarbete berodde till stor del på tillgången till ett nytt mätinstrument, bestående av en jonisationskammare (A–B) med kvadrantelektrometer kopplad till en piezoelektrisk våg (PQ). Det hade utvecklats av Jacques och Pierre Curie och det förblev fram till 1920-talet det viktigaste instrumentet för kvantitativ mätning av jonisationsströmmar orsakade av radioaktiv strålning.
Under första världskriget upprättade Curie närmare 200 fasta och mobila strålningsanläggningar vid fronten för att med röntgen och radiumstrålning undersöka och behandla sårade, ett arbete hon själv deltog i.
Efter krigsslutet återupptog Curie sin forskning, nu som ledare för det nyinrättade Institut du radium, där hon främst ägnade sig åt medicinska tillämpningar (”curieterapi”). Curie avled till följd av en snabbt förlöpande aplastisk anemi (en form av benmärgsskada), troligen orsakad av de stora stråldoser hon exponerats för under radium- och röntgenarbetena. Bland Curies arbeten kan nämnas Traité de radioactivité (1910) och Radioactivité (1935).
