Alfred Nobel

Nobel [nɔbɛʹl], Alfred, född 21 oktober 1833, död 10 december 1896, uppfinnare, kemist och donator; jämför släktartikel Nobel. Med modern och bröderna flyttade Alfred Nobel 1842 till Sankt Petersburg, där fadern slagit sig ned. Han fick undervisning av privatlärare, lärde sig tala ryska flytande men fick också lektioner i engelska, tyska och franska.

Tidigt företog han studieresor till Paris och USA. Efter hemkomsten arbetade han i faderns industri till 1863. Denne hade efter ekonomiska besvärligheter lämnat Sankt Petersburg 1859 och återvänt till Sverige. Nobel experimenterade med att göra nitroglycerin lättare kontrollerbart genom att blanda det med svartkrut och tända blandningen med stubintråd.

Från 1863 arbetade han vidare på den nya sprängtekniken i Stockholm tillsammans med fadern och den yngre brodern Emil. I oktober samma år fick han det första patentet på sin metod. Därefter konstruerade han tändhatten, som gjorde det ännu säkrare att hantera nitroglycerinet. Det nya sprängämnet kallade han ”sprängolja”, och han började industriell framställning med hjälp av utländska lån.

År 1864 inträffade en våldsam explosion i laboratoriet, och fem personer omkom, däribland brodern Emil. Nobel fortsatte dock sitt arbete, och tillsammans med fadern bildade han Nitroglycerin AB för att möta efterfrågan. Efter olyckan förbjöds tillverkning av nitroglycerin inom staden, och produktionen fick därför förläggas till en pråm i Mälaren. Så småningom kunde en ny fabrik anläggas i Vinterviken söder om stadsgränsen.

År 1865 flyttade Nobel till Hamburg, där en fabrik anlades. Tillverkning startades också i Norge, och inbrytningar gjordes även i USA. Alltjämt fanns stora risker med sprängmedlet, och Nobel arbetade träget på att göra det säkrare. Han kom på att låta nitroglycerinet sugas upp av kiselgur och därefter forma den degiga massan till stavar. Degen detonerade inte förrän den antändes med hjälp av en tändhatt.

Den nya produkten kallade Nobel för dynamit, och med den hade han funnit ett effektivt sprängmedel som var enkelt och relativt riskfritt att hantera. Nobel erhöll 1866–67 patent på dynamiten i en rad länder. På 1870-talet framställde han det s.k. spränggelatinet, som var smidigare och kraftigare än dynamit. Något senare fick han fram ballistit, ett nytt rökfritt krut som ammunition för vapen.

Parallellt med sitt laboratoriearbete utvecklade Nobel sitt affärssinne. Han åkte runt till olika länder för att demonstrera dynamitens effektivitet, särskilt för gruvindustri och tunnelbyggen. När Sankt Gotthardstunneln byggdes användes dynamiten i stor skala.

Så småningom blev Nobel ledare för ett världsimperium. Störst var framgången i USA, trots att han fick utstå en mängd patenttvister och en del illojal konkurrens. I Storbritannien gick det trögt till att börja med, men snart anlades en fabrik även där. Sedan följde fabriker i Frankrike, Schweiz och Italien, och fler tillkom i Tyskland. Bolag och agenturer växte upp i Asien och Australien, Syd- och Mellanamerika. I spetsen för detta imperium stod Nobel själv. Vid sidan av framgångarna intresserade han sig för idéer som aldrig gav något påtagligt resultat, t.ex. att försöka tillverka konstgjort silke och läder. Sammanlagt tog han ut 355 patent i olika länder.

År 1873 köpte Nobel ett hus i Paris, där han också inrättade ett laboratorium. Efter en del trassel med franska myndigheter flyttade han 1890 till San Remo i Italien. Tre år senare köpte han Bofors kanonverkstad och inrättade en bostad åt sig på Björkborns herrgård. Kanontillverkningen skulle fortsätta, framställningen av stål förbättras och nya experiment med ballistit (Nobelkrut) genomföras. Nya fabriker anlades och nya tekniska metoder infördes. Denna förnyelseprocess var i full gång vid Nobels död. Från 1898 skedde kruttillverkningen inom företaget AB Bofors Nobelkrut.

De sista åren förde Nobel en kringflackande tillvaro, och hans dagar var fyllda av sammanträden och brevskrivning. Han var aldrig gift men hade på 1870-talet en romans med en ung österrikiska, Sofie Hess (1856–1919), som var 20 år när de träffades.

Nobel levde ett tillbakadraget och asketiskt liv och deltog sällan i societetsumgänge. Han avled, ensam med sin betjänt, i sin villa i San Remo.

Enligt testamentet skulle Nobels förmögenhet, förutom vissa legat till släktingar och nära vänner, användas till prisbelöningar inom vetenskap, litteratur och fredsarbete, se Nobelpris. Han hade flera gånger varit inne på tanken att inrätta pris, och han var livligt intresserad av fredsarbete, inspirerad inte minst av Bertha von Suttner, som han både träffade och korresponderade med. Bl.a. ville han inrätta en europeisk fredstribunal. Själv lär Nobel ha yttrat att ärvda förmögenheter bara var en olycka som medverkade till människosläktets försoffning. De fem första Nobelprisen utdelades 10 december 1901.

Prova NE.se gratis