fbpx

Kunskapskällan

Betlehemsstjärnan – myt eller verklighet?

I adventstid brukar bibliska berättelser vara extra populära. Mest känd av dessa är kanske den om Betlehemsstjärnan, som förutsäger Jesus födelse och leder ett antal vise män till barnets krubba. Men finns det något korn av historisk sanning i denna händelse eller är det bara en bra historia? Johan Warell, astronom och redaktör för fysik och teknik, reder ut vad vi vet i dag.

Betlehemsstjärnan

Ett vetenskapligt dilemma

Vetenskapen har länge sökt finna svar på frågan om huruvida Matteusevangeliets återgivning av händelserna kring Jesus födelse har en verklighetsbakgrund. Den första astronom som hade förutsättningar att med vetenskapliga metoder söka svar på Betlehemsstjärnans verkliga natur var Johannes Kepler. Tack vare Tycho Brahes exakta observationer från ön Ven av planeten Mars rörelser lyckades Kepler matematiskt förklara planeternas rörelser med elliptiska banor runt solen.

Keplers teori för planeternas rörelse, som gäller än i dag, gav honom möjlighet att söka svar på om planeternas rörelser kunde ha givit upphov till den bibliska stjärnan. Som troende kristen hade han dessutom ett eget religiöst intresse i frågan. Den information och de beräkningsresurser som Kepler hade tillgång var emellertid inte tillräckliga för att finna svaret på gåtan.

Kan vi i dag avgöra om Betlehemsstjärnan existerade eller om den är en fiktiv skapelse av Matteus i syfte att krydda födelseberättelsen?

Tolkningen av skrifterna

Matteusevangeliets återgivning av händelserna indikerar att något slags himlafenomen ägde rum. Men fenomenet var inte uppenbart för gemene man – inte ens kung Herodes den store kände till det. För de vise männen hade det dock en tydlig och remarkabel innebörd. Återgivningen av händelserna är odetaljerad och kan tolkas på många sätt. Tidsbestämningen för Jesus födelse är svår och födelseåret varierar mellan olika källor. Troligen föddes Jesus mellan cirka 4 f.Kr. och cirka 6 e.Kr., enligt Matteus under kung Herodes levnadstid (enligt olika källor 4–1 f.Kr.) men enligt aposteln Lukas så sent som under den första romerska skattskrivningen (6–7 e.Kr.).

Betlehemsstjärnan troligtvis ingen stjärna

Att ”stjärnan” var en stjärna verkar osannolikt; snarare är denna beskrivning bildlig. En astronomiskt rimlig supernova eller nova skulle ha uppmärksammats även av vanligt folk. Matteus redogörelse av att de vise männen följde stjärnan och att den stannade över Betlehem är inte förenlig med en verklig stjärna som är fix på himlen. Det finns visserligen en möjlighet att en supernova observerades av både kinesiska och koreanska astronomer omkring år 5 f.Kr. Denna händelse skulle i så fall möjligen ha skett före Jesus födelse, och beskrivningarna om stjärnans läge och uppflammande är inte helt samstämmiga. Någon astronomisk rest av denna stjärna har inte heller kunnat identifieras med säkerhet. Inte heller har historiska skrifter från denna tid något att berätta om ljusa kometer, som till skillnad från uppflammande stjärnor rör sig över himlen. De ljusaste kometerna kan vara synliga för blotta ögat i många månader eller till och med i över ett år. En sådan komet skulle ha varit så iögonfallande att även den skulle ha omtalats i folkmun.

 

En himmelsk sammansvärjning?

I sökandet efter en rationell förklaring ter sig en tredje förklaringsmodell i så fall mer sannolik. Det verkar nämligen uppenbart att de vise männen under förhållandevis lång tid följde stjärnans förehavanden på himlen och noterade variationer i dess läge, oavsett vad dess sanna natur än må ha varit. Objektets uppgång i öster, dess rörelse och dess allmänna obskyritet överensstämmer bäst med en planets. Finns det någon planet som betedde sig som bibeltexterna indikerar vid tiden för Jesus förmodade födelse, ett fåtal år före vår tideräknings början? Jo, faktiskt.

I mitten av september år 3 f.Kr., vid tiden för det judiska nyåret, rörde sig ”Kungsplaneten” Jupiter, den största planeten, mycket nära ”Kungsstjärnan” Regulus i stjärnbilden Lejonet. De två objekten stod alltså i konjunktion med varandra. Därefter stannade Jupiters östliga rörelse upp och bytte riktning. Jupiter passerade åter Regulus västerut den 15 februari. Därefter vände Jupiter igen för att den 8 maj år 2 f.Kr. passera Regulus för tredje gången. Planetens bana formade på detta sätt en tillplattad loop ovanför Regulus. På sin långsamma vandring österut passerade sedan Jupiter den 25 augusti den ännu ljusare planeten Venus. Dessa himlens två ljusaste planeter formade en ovanligt tät konjunktion som var synlig på kvällshimlen i väster. Planeterna låg så tätt att de för blotta ögat och med god vilja kunde tyckas forma en spektakulärt ljus stjärna.

Biblisk symbolik

Symboliken i dessa planetrörelser måste ha varit stark för vana himmelsskådare, även om de inte noterades av vanliga människor. Kungsplanetens gloriaformiga rörelsemönster och konjunktionerna med Kungstjärnan skedde under en period av nio månader. Det skedde i Lejonets stjärnbild, symbolen för den israeliska judastammen ur vilken, enligt Uppenbarelseboken, den judiske kungen över alla folk skulle uppstå. Träffande i sammanhanget är även Uppenbarelsebokens beskrivning av den havande jungfru som i födslovåndor är klädd i solens sken med månen vid sina fötter och med en drake väntande att sluka det nyfödda barnet. När de tre konjunktionerna mellan Jupiter och Regulus inleddes stod solen astronomiskt i Jungfruns stjärnbild och månen passerade under densamma i form av en alldeles färsk nymåne. Det gör att vi kan spekulera i att de vise männen med hjälp av skrifterna gjorde en specifik tolkning av solens och månens läge i Jungfrun och Jupiters glorialiknande rörelse nära Regulus, avslutad i en konjunktion med Venus. Händelserna var ett tecken på den förutsagde judiske konungens födelse och Herodes hot mot den konkurrerande härskaren.

En övning i spekulation

Om dessa astronomiska händelser ska fås att stämma med bibelberättelsen bör de vise männen inte ha givit sig av från österlandet förrän Jupiter inledde sin konjunktion med Venus. Om de då var till freds med sin tolkning och begav sig mot Jerusalem, i riktning västerut mot konjunktionen, kan det ha tagit veckor eller månader för dem att nå fram och rådfråga Herodes.

När de efter detta möte under hösten år 2 f.Kr. begav sig vidare stod Jupiter i söder på morgonen, vilket kan ha lett dem i riktning mot Betlehem. Men varför de stannade just vid Jesus krubba låter historien vara osagt. Inte heller fanns det någon ”stjärna” som just då lämpligt stannade till på himlen. Visst kan en osedvanligt ljusstark meteor ha flammat till vid precis rätt tidpunkt och i lämplig riktning då de befann sig vid stallet i Betlehem, men därom nämns inget i skrifterna. Sannolikheten i att planetrörelserna tolkades av vise män på detta sätt och att dessa därefter begav sig ut på vandring mot Israel kan vi förstås inte uttala oss om. Men oavsett om historien är sann eller inte är det en bra och förunderlig berättelse. Precis så som vi gärna vill ha det i adventstid.

Johan Warell, redaktör på NE. Förutom att arbeta med bland annat allt rymdrelaterat på NE var han under 17 år ordförande i Svensk Amatör Astronomisk Förening.